Året var 1986 och cesiumdammet låg tätt.
Jag är kanske inte ensam om att ha snöat in på HBO’s nya serie om Tjernobyl. Kärnkraftsolyckan i det forna Sovjet utövar fortfarande en lockelse på många. Likt en katastrofens skuggvarelse sträcker den fortfarande ut sina långa fingrar genom den moderna närhistorien, som ett hot om en kommande undergång som ingen kan se, smaka eller känna, till dess att kroppen upplöses från alla håll på molekylär nivå. Fortfarande agerar olyckan slagträ i opinion kring kärnkraftens vara och icke-vara.
.
Den svenskregisserade serien, med Stellan Skarsgård i huvudroll som sovjetisk partipamp, är just nu rankad som världens bästa tv-serie med ett betyg på 9,7 på film- och seriedatabasen IMDB. Med sin estetiska klaustrofobi och sitt ödesmättade ljus lägger serien en dödens filt över den mondäna vardagens Pripjat och angränsande områden. Scenen från Dödens Bro (där män, kvinnor och barn fann en bra utsikt över branden) kan nog bli legendarisk. Musiken är icke heller att förglömma, islänningen Hildur Guðnadóttir har skapat ett av senare års kanske bästa soundtrack.
.
”Den fredliga atomens” svek mot mänskligheten är en ledstjärna i att förstå Tjernobyls varaktiga influens på vårt intresse och våra rädslor, övergivna som vi blev av vetenskapens livsgivande framsteg. ”Det osynliga hotet” är en annan. Mer än något annat är ioniserande strålning just detta: det osynliga hotet i dess mest konkreta och därmed mest skrämmande form. Den syns inte, den visar inga spår annat än på geigermätarnas outhärdliga knastrande. Plötsligt är livsgivande vatten dödligt, våra hus en källa till molekylär terror, det hemtama dammet en livshotande alien. Att olyckan dessutom skedde i Sovjet, vars ljusskygga partiledning och regim är synonym med osynlig terror, angivarsystem och politisk-narcissistisk paranoia, gör Tjernobyls mystik tvefalt större. Den hotande atomen stängs in i partiledningens propagandasarkofag, omges av tystnad. Själva talet, språket, speglar katastrofen: allt ser ut som vanligt, låter som vanligt, men allt är ändå förändrat till sin raka motsats. För att citera Svetlana Aleksijevitj, vars bok ”Bön för Tjernobyl” utgör basen för en stor del av seriens handling: ”Tjernobyl är en gåta, ett aldrig tidigare skådat tecken”.
.
Om någon läst ovanstående citerade bok är jag kanske inte ensam om att bli galen på många av människorna i den. Människor som förnekar, som hänvisar till Gud, som tror att marken ger liv där den bara ger död. De tror på Gud men inte på radionuklider. De tror på det de vill men inte på det de borde. Detta är en mänsklig egenskap, ett fel likväl som en tröst. Var det bristande utbildning? Givetvis, vi pratar om gamla ukrainska bönder sönderslitna av sovjetisk hungerterror och krig. Var det bristande information? Javisst, vi pratar om Sovjetunionen, en av de mest effektiva mörkläggningsmaskiner världen skådat. Eller var det önsketänkande? Javisst, för vem vill få sina liv förstörda av ett gäng överspända atomer som ingen ändå kan se?
Visst är det lätt att förfasas och döma idag, fascinerad inför det sublima i den osynliga katastrofen. Ändå sitter vi nu här själva. Många tror på Gud men inte på klimatförändringar och ekologisk massutrotning. Vissa tror på Gud, andra tror på ekonomi och tillväxt. Ingen av dem kan man se med blotta ögat. De flesta vill bara leva som förut. Men klimatförändringar, det vill många inte tro på. Ett bevis så gott som något på att vi människor fortfarande tror på det vi vill, men inte på det vi borde. Hur ska vi i framtiden då klandra dessa människor? Vem vill få sina liv förstörda av några kol- och syreatomer i ynklig förening? De är ju dessutom rena lättviktare jämfört med uran235.