Stockholm Stadsteaters förra chef Benny Fredrikssons bortgång som meddelades i lördags kommer, utöver den personliga tragedi det naturligtvis är, som en hård baksmälla efter höstens #metoo-våg. Efter att Stockholm Stadsteater officiellt gått ut med att Benny Fredriksson tagit sitt liv under en utlandsvistelse är detta givetvis en tid som av media bör ägnas åt självrannsakelse. Medias förmåga till självreflektion är sällan speciellt välutvecklad. En entitet vars existens består i att rikta ljuset mot andra blir ofta väldigt ängslig när samma ljus riktas mot den själv, och media är i detta fall inget undantag.
.
Det faller sig naturligt att en ”våg” som #metoo kommer med konsekvenser, speciellt i den nya tidens medieklimat som sträcker sig utanför de traditionella mediernas modeller och omfamningsförmåga. I en samtid där allt genomsyras av medier av olika snitt, från tidningar till tv, radio, poddar, drivor av sociala medier, allehanda push-notiser, bloggar och så vidare i all oändlighet är verkligheten som många upplever den ständigt belyst. Det finns inte längre någon distinkt skillnad mellan vad som är ”i media” och det som är utanför. När medias redaktionella protokoll dessutom kollapsat under tyngden av de personliga kanalernas tillgänglighet fungerar inte längre den gamla medielogiken. Ingenting går längre att styra, rama in, reglera och exkludera på samma sätt som det tidigare gjort. Detta är en viktig aspekt i att förstå samtidens mediedrev, vilka antar kolossala proportioner då de drar momentum från alla sidokanaler och interaktiva medier som omringar dem. Inte bara blir bevakningen vansinnig då allt sker med sekundmarginaler, ständigt live tjugofyra timmar per dygn, alla dagar året runt. Corioliseffekten (sugkraft) blir också större när omkringliggande ämnen sugs in i virveln.
.
Benny Fredrikssons ledarstil, vilken kritiserades först i Aftonbladet och sedermera i andra medier, klumpas därför ihop med andra saker. Taskig arbetsmiljö kan betyda många olika saker, och behöver definitivt inte ha att göra med våldtäkter, sexuella trakasserier eller dylikt, vilket nu också visar sig då utredningen delvis presenterats gällande Stockholm Stadsteaters arbetsmiljö under Benny Fredriksson, vilken konstaterar att inga sexuella trakasserier skett av ledningen gentemot anställda. Men i mediedrevens hetta suddas distinktioner ut, och till synes olika företeelser antar likartade karaktäristika när drevets logik påverkar läsarsiffror, vilka alltid visas i detalj i realtid på vilken modern tidningsredaktion som helst. #Metoo blev en punkt kring vilken många relaterade frågor kretsade, vilka inte – som många verkar tro som kastar ordet ”struktur” omkring sig som konfetti – besitter samma kvalitativa innehåll. Våldtäkter och trakasserier är inte detsamma som att vara en dålig chef. Det är heller inte samma sak att diskutera sexismens allmänna problem som att hänga ut folk med namn på löpsedlar.
.
Det är inte fel att granska ”offentliga personer”. Inte heller är det fel att media används som kanal för att ge människor utan makt en röst. Där har exempelvis Aftonbladets Åsa Linderborg helt rätt. Men det är en idiotisk bortförklaring som av media trallas på repeat så fort ordet ”ansvar” uppstår i samma mening som ”media”. Det är naturligtvis inte granskningen i sig som bör ifrågasättas, utan hur den görs. Och ”granskning” och ”drev” är inte vanligtvis synonymer, men så är däremot ofta fallet i media.
.
Benny Fredriksson är död, och han är död för att han tog sitt liv. Huruvida detta står i direkt proportion till hans avsked från Stockholm Stadsteater kan säkert diskuteras, detta ska jag inte gå in på av respekt för anhöriga och av vanlig enkel hederlighet. Men mediedrev är ingen lek, det kan många drabbade intyga. Om media ska vara den sansade samhällsröst den vill utge sig för att vara är det inte speciellt produktivt att bete sig som en lynchmobb. Efter sig lämnar mediedreven brutna människor, trasiga karriärer, brustna hjärtan och ödelagda liv. Det räcker inte med en ursäkt när det redan är för sent. Det ansvaret bör media ta innan de låter läsarsiffror diktera distinktioner och moral. Annars är de inte bättre än de ”amatörmedier” de så gärna vill särskilja sig från.