Storögd och med kittlande svindel bläddrade jag i boken som med fotografisk virtuositet beskriver ett barns väg till världen, från dess minsta beståndsdel till det kladdiga knyte som ser världens ljus. Det var en stor upplevelse, en alltigenom omvälvande upplevelse, att hamna mitt i ett skede som relativiserar allt i förhållande till en själv. Lust, förökning, tillblivelse. På ett fundamentalt sätt upphäver Lennart Nilssons bilder av fostrets utveckling tiden, och just så kändes det för mig. Jag var både fostret, barnet och förälder i samma ögonblick, var både framtid och forntid, det scenario som i årtusenden kommit och kommit igen. Trots min ringa ålder gav ”Ett barn blir till” ett perspektiv som samtidigt är både ofattbart och löjligt enkelt: livets ständiga återkomst, som objekt och subjekt, som källa och konsekvens, som unik individ men som lik alla andra. Just då och där lyckades Lennart Nilsson täcka in ett konsekvent svar på alla mina frågor: min egen existens, en gryende sexualitet, ritningen till livet, framtiden, födsel och åldrande. Alla gåtor som får barnet att i skrämd fascination betrakta sig själv och världen omkring sig. Lite som att födas igen inför livets svindlande storhet.
Lennart Nilssons dokumentation över barnets tillblivelse är ett storverk i egen rätt. Genom kombination av ny teknik och estetik gjorde han biologin till konst. Han åskådliggjorde en värld som är odödlig men samtidigt så oändligt skör - livmoderns eget universum. I ett slag kombinerade han det vetenskapen så länge vetat med det konsten ägnat århundraden åt att återge: existensens uppkomst och reproduktionens idébärande storhet. Vägen dit är som i andra fall inte okomplicerad. Där många tror att bilderna skildrar ett levande foster inuti moderns mage finns en verklighet som är annorlunda. De foster som visas i boken är döda, och fotograferingen gjordes på operationsklinik. Här sällar sig Lennart Nilsson till den skara som dokumenterat livet mot en dödens bakgrund, och vars kanske mest kände företrädare torde vara Leonardo da Vinci. Idéhistorikern Solveig Jülich skev 2015 en artikel i SvD om bokens tillblivelse, där hon också pekar på att ”Ett barn blir till” kom till 1965 i ljuset av en anti-abortkampanj. Under åren har Lennart Nilssons bilder tolkats på en rad olika sätt. Liksom med så mycken annan konst och vetenskap laddas den i gevär och riktas mot mål bestämda av användarens agenda. Lennart Nilsson har själv berättat i en intervju att han själv aldrig tog ställning i abortfrågan och att bilderna är rent journalistiska. Konst, journalistik eller politisk propaganda, hans bilder har stämplats som samtliga i olika sammanhang.
Oavsett hur man ser på saken står det klart att ”Ett barn blir till” är en av världens genom tiderna mest sålda fotoböcker och som återfinns i en rad olika länder långt utanför Sveriges gränser. Den blev också Lennart Nilssons mest kända verk, och ställde hans arbete som press-, porträtt- och hovfotograf i sin skugga. När jag går igenom dess bilder för att skriva detta har de inte förlorat i styrka. Livet och döden är samtidigt varandras slagsida och abjekt. Nu är Lennart Nilsson död. Han tog den långa vägen mellan början och slut som kallas livet, och varje dag kommer det igen, oändligt stort och oändligt skört. Till denna insikt inspirerar också hans verk, oberoende av dess tillblivelse.