Jag läser i någon av landets större tidningar att själen visst är på väg tillbaka till det kulturella språket efter en tids semester. Kanske är det så att även förlegade uttryck finner pensionen alltför tråkig och händelselös numera? Efter att ha skaffat lite färg på sitt immateriella skinn och efter att ha tröttnat på hotellets all inclusive-drinkar, alla lika upphetsande som en Pepsodent-reklam, kanske själen helt enkelt bestämde sig för att göra comeback på den litterära scenen? Jag skulle önska att den lät bli.
.
Känner ni själen? De flesta av oss är nog bekanta med denna mystiska idé, denna eteriska del av oss själva som inte är kroppslig och som inte kan dö, som är allt det vi är men som inte har några organ, som är alla våra minnen och alla våra gärningar och som ska återuppstå på domens dag att leva vidare i himmel eller helvete. Alternativt återfödas i nästa kedja av liv beroende på karmakvoten, eller något annat högst otroligt scenario som världens trossystem erbjuder oss att tro på, allt efter egna preferenser.
.
Själen är ett uttryck som följt människan i tusentals år, som faktisk verklighet och som metafor över vad det innebär att vara människa, eller en levande varelse i största allmänhet. Vi pratar om skogars själar, om bilars själar, om djurens själar, om själ i musik och litteratur, om vinylskivors och gamla skåps själar. Själen finns representerad i de flesta religioner och filosofiska system, som människans och hennes omgivnings enhetliga essens.
.
Själen överlevde dessvärre upplysningens frontalangrepp mot kyrka och religion, och likt ett resistent virus har denna pseudo-religiösa idé följt med humanismen sedan dess. Det faktum att all vetenskap sedan tidens begynnelse har misslyckats fatalt i att bevisa att något sådant som en själ skulle existera i hjärnvävnadernas vakuum har inte åsamkat synbar skada på begreppet, som vi fortfarande svänger oss med som om vi alla vore hobby-biskopar i den religiösa missionens tjänst. Uttrycket är numera så slentrian att det knappt väcker någon uppmärksamhet, även om det faktiskt är ett tecken på osedvanligt dålig retorisk och litterär stil. Jag erkänner, jag har gjort mig skyldig till detta stilmässiga faux pas många gånger, men jag försöker inbilla mig att det tillhör min ungdoms naivitet och min brydsamma fäbless för 1800-talsromantik och gotik. Icke desto mindre är det väl snudd på omöjligt att svänga sig med begreppet själ i dag utan att bli sedd som en hopplös och verklighetsfrånvänd romantiker? Med rätta. Jag menar, vad är ens poängen med en själ om det inte finns vampyrer …
.
Skämt åsido. Varför tycker jag då att det här med själens återkomst är bekymmersamt?
Jo, därför att denna typ av uttryck underminerar hela humanismens moderna relevans. Humanismen, när den tog mark, gick hand i hand med vetenskapen i dess strävan i en strålande framtid, en framtid där ingenting längre var omöjligt. Humanismen och vetenskapen tog strid med religionens pseudo-logiska dravel och vansinniga världssyn till förmån för den resonerande, rationella och skapande förmågan hos människan själv, människans egen vision av sin framtid och tron på sina egna färdigheter. Detta var längesen.
Nu står humanismen snarare på religionens sida, i sin hävdelse av människans odelbarhet och esoteriska position där ”själen” strävar och ömmar. Liksom religionens bildspråk är den vacker som metafor (om än sorgligt utdaterad). Men risken är att humanismen, i sin själs-fundamentalistiska människosyn, riskerar att liksom religionen bli en snuttefilt, hopplöst irrelevant för någon form av vision annat än en dammig gammal världssyn som uppträder som en historisk antikvitet. Kristianstadsbladet skrev 2014 en artikel med rubriken ”Försvinner kulturen försvinner själen”. Är då kulturen inget annat än skrock och inbillning? Jag tror det är dags att lämna själen bakom oss och blicka framåt.