Litterära trädvid Moas torp
För åttio år sedan vandrade en ung man genom skogen till den röda stugan på kullen. Träden stod i skiraste blom. På ryggen bar han en sliten väska. I hjärtat bar han sockenbarnets minnen, i lungorna tuberkulosen.
Han knackade på dörren och steg in i den lilla farstun. Hos kvinnan som hette Moa skulle han hyra en kammare och skriva poesi.
Välkommen Harry, sa Moa och tog mannen i hand. Något rum hyrde han aldrig. Moa och Harry Martinsson blev förälskade. Han flyttade helt enkelt in både i kammaren och köket, ja i hela torpet och i hennes tankar och själ. Och poesi och romaner, det skrev de båda två.
I dag är vi sju kvinnor i Moas kök. En av oss är hennes barnbarn som berättar historien om sin farmor, och om kärleken till den rastlöse poeten som kom genom skogen och stannade i elva år. På den låga arbetsbänken i köket står Moas vispar och slevar, lite rostiga, i en blommig plåtburk. Som om de väntar på att åter få göra rätt för sig i grytorna.
I hennes hem samlades litterära människor från huvudstaden och de enkla arbetarna från byn. Hon engagerade sig i bygdens liv och politik, såg till att socknen fick bibliotek och studiecirklar.
Bara nitton år och gravid kom hon till torpet till sin förste man Karl. I soffan i kammaren födde hon fem söner. De två yngsta miste hon i sjön när de lekte på den vårtunna isen. I rummet intill köket står skrivmaskinen och sängen. Här formade hon orden till "Mor gifter sig" och "Kvinnor och äppelträd". Här älskade hon sin Harry.
Vi är sju kvinnor som stiger ur stugan ut i trädgården denna söndag i oktober. Uppfyllda av Moas kvinnokraft räfsar vi rödgula löv och kör dem i den blåblekta skottkärran uppför slänten vid stenröset. Det är därför vi kommit hit, för höststädningen skull. Ett litet läsande sällskap som gärna krattar löv från litterära äppelträd.
Naturligtvis finns Moa med oss. Jag ser henne med krattan i handen och sjalen runt håret. Kanske var det här vid stugknuten hon stod den där vinterdagen när hennes barns far kom hem för sista gången. Snön ligger tung på äppelträdens grenar. Moa tittar mot vägen och ser gråklädda arbetskarlar komma gående. De närmar sig torpet och saktar stegen. Mellan sig bär de mannen som tagit sitt liv genom att spränga sönder sin kropp.
Bilden tonar ut och årstiderna växlar. Äpplena hänger gröna i träden. Moa kommer gående mellan granarna med friska steg och finhatten på. Hon har varit till Stockholm och föreläst. Som vanligt har hon vandrat skogsvägen från stationen i Ösmo. Småsjungande låser hon upp dörren och öppnar fönstret mot gården. Spetsgardinerna fladdrar och ur radioapparaten strömmar tonerna från ett dragspel. På ett litet torp i Sorunda faller löven från äppelträden.
Så jobbar vi med nyheter