Malin Wollins krönika i Aftonbladet gällande Bensinupproret 2.0 bör ju ha fått en och annan norrlänning att svära. Hånet gentemot ”karlarna” i Bensinupproret 2.0 är ju kvällsjournalistik à la Stockholm som vi är vana vid den. Liksom när det handlade om ”bidrags”-frågan till glesbygden får glesbygd och landsbygd nu bära hundhuvud som de miljöbovar vi är, ett gäng antiGretaister och bakåtsträvande pickup-entusiaster.
.
Jag är varken klimatförnekare eller Greta-motståndare. Synd är ju bara att Greta Thunberg nu får agera slagträ och projektionsyta för all klimatångest detta land verkar ackumulera. Hon är ju perfekt som den sagofigur vi kan hänga upp vår räddning på – ett barn (nåja) som dessutom är ”speciellt” (Wollins Pippi Långstrump-metafor syftar väl undermedvetet på detta). Det verkar ju inte svårare i dag än att heja på Greta så är alla våra problem lösta. Och om så vore fallet vore det ju enkelt. Istället har ett globalt problem, extremt komplext då det gäller en total omstrukturering av alla globala produktions- och transportsystem, elförsörjningsinfrastruktur, kapital- och varucirkulation i form av import/export med mera, gett Sverige hybris, och vi beter oss som om vår marginella utsläppskvot minsann ensamt är utslagsgivande för hela artens överlevnad.
.
Självklart ska klimatsmart omställning prioriteras, men vad som gör mig allergisk är att frågan reducerats till ett individuellt problem som ofta, som i Wollins krönika, kopplas till stereotyper, där klass, kapital, demografi med mera får stå tillbaka för problematiska nidbilder. Istället för att uppmana till lokal, likväl som global, innovation och politisk omställning kring klimatförändringar och miljöproblem slängs det sten mellan grupper som hejar eller inte hejar på Greta. Samma influencers som för inte så längesen skröt med att vara globalister och metropoliter sitter nu med sina, på klimatets bekostnad, nya smartphones och skryter med att ha ställt in en Thailandsresa de egentligen har råd med men av moraliska skäl avstår. Och politikerna agerar med den enda metod de förstår sig på: beskattning och förbud av människor som faktiskt bara försöker ta sig till jobbet eller affären.
.
Jag håller med Malin Wollin på så sätt att det faktiskt inte är någon mänsklig rättighet att bo på landsbygden. Samtidigt bör det ju sägas att Norrbottens län, som är förhållandevis stort sett till yta, har runt 142 000 registrerade personbilar i trafik. Enbart Stockholm kommun har runt 355 000 (slutet 2018, enligt TrafikAnalys). I Stockholms län är siffran 931 000, med en el- och elhybridsfördelning på cirka 3,8 procent (fördelning Norrbotten är cirka 1,2 procent, samma källa). Så var ligger egentligen det stora problemet? Vidare, vad gäller körsträckor och utsläpp, har ju centraliseringen av allt från sjukhus, förlossningsavdelningar, skolor, banker, matvarubutiker, vårdcentraler med mera skapat större avstånd som måste täckas på glesbygden, samtidigt som värderingar på bostäder rasar när tillgängligheten minskar. Detta försvårar flytt till centralorter, samtidigt som bostadsbristen redan i dagsläget skapar årslånga bostadsköer, även på mindre orter. Återigen, även vad gäller miljöfrågan, är det ju en högst aktiv och medveten politik som omöjliggjort livet på glesbygden, till nackdel för miljömålen.
.
Framförallt är det synd och skam att en högst relevant fråga som bensin- och dieselpriser, som rör stora delar av befolkningen, reduceras till svammeldiskurs i form av köns- och klassförakt där Stockholmsbosatta mediemänniskor inte kan annat än hånfullt skratta åt folk som faktiskt bara vill ta sig till jobbet, och som är beroende av bilen för att ta sig dit. Det är ju lätt att slå sig för bröstet när man har en tunnelbana ett stenkast från dörren och som tar en direkt till kontoret. Det är också väsentligen billigare – och miljövänligare – att köpa ett SL-kort jämfört med att köpa en Tesla.
Att då sen hänvisa till Greta, som faktiskt bara upprepar det klimatforskare sagt i årtionden, leder ju inte diskussionen framåt. Kanske vore det bättre för Wollin och miljövänstern att sluta hänga upp skötebarnet revolutionen på en tonårsprofet och gå vidare till att faktiskt komma med rimliga politiska förslag som inte reduceras till shaming och att sönderbeskatta hela regioner eftersom fantasin inte sträcker sig längre?
Ett omtänk kring centraliseringspolitiken, fler möjligheter till jobb hemifrån i och med digital kommunikationsteknik, flexibla drivmedelsskatter och elbilsrabatter som baseras på behov snarare än kvot och subventioner för dem som inte har kollektivtrafik att tillgå, exempelvis. Och, varför inte, bilfria städer, i Piteå likväl som i Stockholm? Vad vet jag. Det som skapas nu är inte mindre bilkörning, bara stora hål i ekonomin för väldigt många människor. Kanske en tredje väg vore att föredra, som inte bara syftar till att bekräfta innerstans egen sensmoraliska agenda? Då kunde ju frågan tas på det allvar den förtjänar, och inte bara bli ett prestigeprojekt på en i övrigt nattsvart arena.