Stackars gamla Jante har farit illa på senare år. Utskrattad, ignorerad och slagen ligger han nu där, i behov av akutvård men utan någon som bryr sig. Allt är amerikanernas fel. Det finns mycket man kan lasta amerikanerna för, men det jag pratar om här är oförlåtligt. Krig, ekonomisk expansionspolitik, skräniga presidenter med greatness-tics, allt detta kan även andra lastas för. Nej, det är deras självupptagenhet och individualistiska hybris som mer än något annat kommer att döma amerikanerna till evig munkavelsterapi i helvetet.
.
Tråkigt nog har vi svenskar inte haft modet att motstå. Hollywoodfruar, popsnören och framgångsrika entreprenörer har alla riktat sina sparkar och slag mot Jante. Jantelagen, denna så svenska företeelse, som har besparat oss så mycket skrän, skrävel och olidlig tristess genom åren. Som har utjämnat hierarkier genom att förneka någon ett högre värde än någon annan. Som låtit oss hålla fötterna på jorden då vi lärt oss att vi inte är någon eller något. Fötterna på jorden, för av jord är vi komna och till jord skall vi bli. Jantelagen, som låtit dåliga konversationer tystna och goda bestå. Som tilllät det som var hemligt att hemligt förbli, och som lät handling tala högre än skrävel och prat.
.
Men vad händer? Nu kommer en hel generation instagrammare, kändis-wannabees och allmänt outhärdliga, egotrippade hybrismonster som på fullaste allvar tror att de genom att prata om sig själva gör världen en tjänst. Via nyhetsmedia, underhållnings-tv och internet förs attityden ned genom kändishierarkier och årgångar, och på Facebook likväl som i radio uppehåller sig nu människa efter människa med aldrig sinande utsagor över vad just de har åstadkommit, hur bra de är genom att bara vara sig själva. Och istället för lynchningar och bålbränning applåderas de av alla och envar, som att de gjort oss en tjänst genom att berätta om hur bra just de är, gärna i monologform med tillhörande selfies. ”Ååååh vad härlig du är. Det är så sjuuukt skönt med någon som vågar säga att de tycker att de själva är bra. Stå på dig, massa kärlek #fuckjante”.
Jag kräks.
.
Nej, det är dags att återinföra jantelagen. Nu när den håller på att sablas ner saknar jag den. Allt är såklart inte bra med gamle Jante, men denna nordiska relik växer på mig. Det är faktiskt mer smickrande att lyssna på någon annan än att oavbrutet prata om sig själv. Det är faktiskt osmickrande att förpacka hybris och skryt i någon sorts förpackning och benämna den som frigörelsereform. Framför allt är jantelagen för mig en säkerhetsmekanism som förhindrar människor att tråka ut mig. För helt ärligt, förutom några få människor som utgör undantaget, så bryr jag mig faktiskt inte om hur förbannat bra du tycker dig vara. Jag är också ganska övertygad om att det är ömsesidigt.