Förra veckan kom nyheten att Linkin Park’s sångare och frontman Chester Bennington tagit livet av sig. Reaktionerna var många, uppgivna och himlastormande sorgsna. Med sitt debutalbum ”Hybrid Theory” fick gruppen ett enormt publikgenomslag, och har utvecklats till att bli ett av 2000-talets största band, med många fans som följt bandet från tidiga tonåren ut i vuxenlivet. Nyheten om sångarens död kablades ut över hela väst, och redan samma kväll började hyllningsvideor rulla in på Youtube som nu en vecka senare har visats miljontals gånger. Min egen Facebook-sida har fyllts med sorgsna avsked, och allehanda stora stjärnor och celebriteter har köat för att uttrycka sin bestörtan, sorg, oförståelse och deltagande. Chester Benningtons död har slagit an en sträng som förvandlats till en flodvåg. Jag känner mig träffad, på ett sätt jag inte brukar.
Jag har själv aldrig varit något die hard-fan av Linkin Park. Jag har cirklat runt hitsen, låtar som ”In the end”, ”Crawling”, ”Numb”, ”Breaking the habit” med flera, men aldrig fallit handlöst för den nu-metal bandet med sin blandning av metal och hiphop stod i frontlinjen för att sprida. Ändå kan jag inte släppa detta dödsfall, som följer kort efter Soundgarden-sångaren Chris Cornells död, något som tog den nära vännen Chester Bennington otroligt hårt. Människor mår dåligt, människor går bort, människor tar bort sig. Det lämnar sår. Jag har själv förlorat vänner som dukat under för depressioner och diagnoser, som lämnat mig sårad och urholkad av sorg. När det gäller celebriteter brukar jag sällan numera bli överhövan berörd på något djupare plan, självmordet har alltid visat upp ett ansikte som varit för personligt och för nära mig för att världsstjärnor ska kunna klösa på djupet av det skydd jag byggt mot död och sorg och övergivenhet. Men Chester Benningtons lämnar mig ingen ro, och förklaringen finns i hans röst, i hans texter, i den musik som nu åter slår sig in på Billboards topplistor när fans en masse återvänder till skivor som betytt mycket för dem. Jag återvänder jag med.
Chester Benningtons röst har alltid berört mig djupt, dedikerat Linkin Park-fan eller ej. Få metalsångare har på ett sådant berörande sätt lyckats kombinera skrik och clean-sång med sådan emotionell genomskinlighet som Chester Bennington. Lika stark i sprödhet som i vansinnesskrik är det en explosiv kraft och han visat upp på platta efter platta och som berört en världsomspännande publik. Det finns de som skriker högt och de som sjunger bra, men Chester Benningtons röst har aldrig dolt sig bakom varken teknik eller inövat artisteri. Lyssna bara på den akustiska ”The messenger”. Lyssna på hur djävulskt naken den är. Chesters röst har ljudit utan skyddsbarriär sedan ”Hybrid Theory” släpptes. Jag har sällan hört någon sjunga så ärligt som han har gjort och fortsätter att göra, och det är den enda anledningen till att jag i perioder när det varit tufft utan att reflektera över varför återvänt till hans musik. Nu vet jag varför.
Myten om den lidande konstnären må vara en tröttsam stereotyp, men den är för den sakens skull varken en lögn eller ett påhitt. Romantiseringen av lidande, depression och död har som regel gjorts av den publik och den marknad som blivit dess arena, snarare än de utövare som till slut dukat under för sin egen person. Anledningen till att just konsten fått stå modell för denna stereotyp är helt enkelt därför att det är den enda plats där sårbarhet, sorg, svartsyn och depression kan uttryckas utan att mötas med bortvända blickar, goda råd, och uppmuntrande klischéer som inte fungerat och som fortfarande inte fungerar. I konst, litteratur och musik finns det plats att berätta om saker som inte har någon plats på jobbet, på arbetsförmedlingen, vid middagsbordet, på fest, på släktträffen, after worken, på kick-offen, i omklädningsrummet inför match, i det hastiga mötet på stan, på dejten, på charterresan, på veckomötet eller CV:t. Det är den enda plats som återstår där människor kan vara sig själva utan att låtsas, och den enda anledningen till att de som slår igenom blir berömda och rika är för att helvetet har en marknad.
Chester Benningtons självmord stått skrivet i så många texter över åren, och med facit i hand har det kunnat höras i hans röst. Nu återvänder jag till ”In the end”, till ”Numb” och till ”Crawling”, för att hylla och sörja någon som kände som jag, och som kände som så många fler med mig. Vila i frid Chester. In the end it did matter after all. Jag önskar att du hade kunnat höra de ord du sjöng för oss alla, och där du själv för alltid finns kvar:
"When you've suffered enough
And your spirit is breaking
You're growing desperate from the fight
Remember you're loved
And you always will be
This melody will bring you right back home"