I Jerusalem är det också påsk

Hur många svenskar som firar påsk av religiösa orsaker vet jag inte, men jag är säker på att långt ifrån alla påskfirare skänker vare sig Jesus eller Jerusalem en tanke under ledigheten. För min del är det helt okej att fira påsk utan att direkt tänka på varför man gör det, särskilt om vår femte årstid visar sig från sin allra bästa sida med både snö och värmande sol. Men mina tankar flyger alltid till Jerusalem, bland annat för att jag haft förmånen att få fira påsk där en gång.
Judisk påsk firas till minne av uttåget ur Egypten, bland annat med en symboliskt laddad måltid i hemmen. Kristen påsk firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse, vilket hände under den judiska påsken i Jerusalem. Under påskdagen hålls påskgudstjänst inom Svenska kyrkan. I alla katolska och ortodoxa kyrkor hålls gudstjänst på påsknatten. Eftersom påskdagen de senaste 325 åren, enligt ett kyrkligt beslut, alltid infallit första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, är det fullmåne under alla påskhelger.

Påsk är en av de största årliga högtiderna inom judendomen och den största högtiden i det kristna kyrkoåret. Pilgrimer och turister i tiotusental åker därför till Jerusalem för att få uppleva åtminstone en påsk i sitt liv där. Muslimer erkänner Jesus som en profet bland andra profeter men firar inte påsk. Jerusalem är ändå ett religiöst centrum även för dem, och för kristna och muslimer är det naturligt att delta i varandras högtider. Tidigare gällde denna grannsämja även judarna och gör det på sina håll fortfarande, men den politiska situationen i Mellanöstern har spolierat sådana traditioner där.
Med tanke på alla som vallfärdar till Jerusalem från världens alla hörn denna helg, är det paradoxalt att palestinier som bor bara någon mil utanför, eller på gångavstånd men på fel sida om den israeliska muren, inte tillåts komma in i staden - vare sig de är kristna eller muslimer.
I år blev Jerusalem till den palestinska befolkningens glädje och stolthet arabisk kulturhuvudstad, utnämnd av Arabförbundets avdelning för utbildning, kultur och vetenskap. Ärligt talat förstår jag inte riktigt hur de tänkte när de kom fram till att just Jerusalem är 2009 års bästa representant för det arabiska kulturlivet. Där är ju allt arabiskt liv så kringskuret att inte ens de basalaste vardagsrutiner fungerar för den delen av befolkningen.

Kanske var det en slags markering, som kompensation för att andra verkningsfulla ställningstaganden saknas från Arabförbundet när det gäller Palestina? Den israeliska staten inte bara motarbetar alla former av palestinsk kultur, den stjäl dem och försöker göra dem till sina: danser, musik, mat, byggnader, ja till och med en sten från Al Aqsa-moskéns grund. Stenen har nyligen fraktats från Jerusalem och placerats utanför regeringsbyggnaden i Tel Aviv, eftersom den enligt de styrande är en israelisk kulturskatt med judisk innebörd.
Den israeliska militären driver ut den palestinska befolkningen från Jerusalem och förbjuder alla slags palestinska kulturyttringar - från konst, musik, teater, dans, till skolväsende, folklore och att hålla tal. Palestinierna vill förstås fira kulturhuvudstadsutnämningen, men alla sådana arrangemang slås med våld ned av israelisk militär och polis eftersom Israels inrikesministerium förbjudit dem.
Den israeliska regeringen kallar sedan flera år tillbaka Jerusalem för Israels huvudstad i olika sammanhang, bland annat vid Eurovision Song Contest, utan att andra nationer reagerar så det märks. Fortfarande finns ändå de flesta ambassaderna i Tel Aviv, ett tecken på att det så kallade internationella samfundet officiellt inte erkänner annekteringen av östra Jerusalem. Men i praktiken vågar/kan/vill ingen sätta verklig press på Israel, som i dagarna meddelade EU att man inte godtar någon som helst europeisk inblandning i den israeliska politiken. Att EU inte river upp det för Israel förmånliga handelsavtalet efter ett sådant uttalande är minst sagt anmärkningsvärt.

Medan den etniska rensningen av Jerusalem tilltar, fortsätter de palestinska konstnärerna att måla, dansa, dikta, spela teater, arrangera konserter och allt annat de kan hitta på för att manifestera sin kultur. De trotsar risken att gripas och kastas i fängelse, spöas upp av militär och polis, få sina konstnärliga uttryck förstörda och personligen bannlysas eller till och med skjutas.
Detsamma gäller för övrigt palestinskt idrottsutövande, ändå finns det många som hävdar att idrott och kultur inte har med politik att göra! Israels reaktioner tycker jag visar att till och med världens starkaste ockupationsmakt tycker att kultur och idrott är skrämmande vapen. Därför tänker jag extra mycket på Jerusalem den här påsken.