En av populärkulturens giganter har lämnat oss. När serieskaparen Stan Lee gick bort i måndags är det ett helt universum som nu sörjer sin skapare. Oavsett i vilken ålder vi är, vilka preferenser vi har, hur stort kulturellt kapital vi förfogar över och hur fina i kanten vi är eller vill vara, är det väl få som inte hört talas om Spider-Man, X-men, Iron Man med flera. Vår populärkultur genomsyras av dessa superhjältar, och många fler med dem. Vi ser dem på t-shirts, vi ser barn springa runt i superhjältepyjamasar och dräkter. Leksaker, filmer, spel, böcker, tidningar, kläder, reklamplanscher. Dessa karaktärer finns överallt. De finns i våra hem, i våra barns leksakshyllor, i galleriorna, på loppmarknaderna, i spelbutiken, i konsthallar, på husväggar som graffitti. När nu Marvel Comics och dess många dotterbolag har mutat in större delen av världens biografer samt erövrat Netflix är det snudd på omöjligt att inte stöta på dessa karaktärer varje dag, åtminstone om man surfar på internet, går på bio eller springer på stan. Men framförallt finns de i våra huvuden, i många fall från det att vi är små. Många barn fascineras av dessa serier och inspireras av dessa karaktärer innan de ens lärt sig läsa. Och vidare: många barn lär sig läsa bara för att bättre förstå dessa hjältar.
.
Stan Lees livsverk kan omöjligt beskrivas som något annat än en total seger över allt populärkulturellt motstånd. Jag har svårt att se vilken enskild person som skulle ha haft större inflytande på världens populärkultur under de flertalet decennier som Stan Lee varit verksam, och genom USA’s kulturexport har detta inflytande spridits över världen. Detta handlar om så mycket mer än seriefigurer och superhjältar – detta är en ideologisk seger som satt fingret på hela västvärldens moraliska kompass och komplex. Den ensamma hjälten som slåss mot orättvisor, som tar lagen i egna händer, som vakar över oss när vi sover och som kommer till vår undsättning när våra liv vägs i en vågskål, detta är den urbana drömmen, den sista utposten mot alla våra storstadsrädslor. Som en modern version av gamla mytologiska gudar och universum är superhjältar som Spider-Man och Iron Man just detta: moderna gudar modellerade efter gamla mönster, i nya kläder och i nya miljöer. Olympus och Valhall har bytts ut mot New York och Chicago. Berg och världsträd har bytts ut mot skyskrapor. Liksom de gamla mytologierna är många och olika finns det på samma sätt flera universum av superhjältar. Men Stan Lee’s Marvel är det största, och det mest inflytelserika.
.
Stan Lee har fler beröringspunkter med de gamla mytologierna. När superhjältar i begynnelsen var övermänniskor, lika perfekta som vandrande platoniska ideal, var det Stan Lee som bidrog till att göra dem mänskliga. Genom att fokusera på karaktärsbyggen och ge superhjälten ett ansikte under masken gjorde Stan Lee dem komplexa och anknytningsbara. Tony Stark (Iron Man) med sina faderskomplex och trauman, Peter Parker (Spider-man) med sin familjehistoria präglad av våld (hans döda föräldrar och substitut-fadersfigur som mördades på öppen gata). Liksom de mytologiska gudarna har sina fel, brister och personligheter gav Stan Lee sina superhjältar detsamma. En historia, problem, relationer, diagnoser och trauman. Styrkor och svagheter som gör deras kall desto mer komplext ur moraliska vinklar. Många av de teman, och även svagheter, som dessa karaktärer utgör fungerar också som speglar till en hel historia och en hel kultur. Patriarkala strukturer, macho-ideal, manlighetsbilder, få kvinnliga karaktärer, rasism och rasifiering, dessa kan också lätt återfinnas i Stan Lee’s universum, vilket leder forskare i olika discipliner till att fortsätta att forska och skriva om detta universum, som en sociologisk spegel av det samhälle vi lever i.
.
Oavsett om man tycker om superhjältar eller ej, så har världen i och med Stan Lee’s bortgång förlorat en populärkulturell titan. Spider-Man och Iron Man gråter i sina dräkter. Människor och hjältar från flera universum sörjer sin idol och sin skapare. Det råder dock intet tvivel om att Stan Lee’s arv kommer att fortsätta att inspirera i många generationer framöver. Även när Gud är död lever världen vidare.