Vågorna från #metoo-kampanjen fortsätter att svalla. Det finns många skäl att fortsatt dröja vid frågan, speciellt på ett kolumnutrymme som detta, som just handlar om kultur och dess förankring i både fiktion och verklighet. #Metoo-kampanjen är, precis som jag skrev för två veckor sedan, många saker, och berör många fält inom ramen för samma tragedi, nämligen det sexuella våldet och sexismen.
.
Efter att media offentligt tvingats tvätta sina smutsiga händer inför öppen ridå kommer nu nya vågor från den sfär där kampanjen också började, nämligen den kulturella världen. Det som började som ett skrik av protest från Hollywood i spåren av anklagelserna mot filmproducenten Harvey Weinstein har den senaste veckan tagit steget in i andra delar av den kulturella världen, nämligen skådespelare och musiker, som berättar om grova kränkningar, sexistisk kultur och en alltigenom horribel kvinnosyn inom respekterade institutioner såsom Dramaten och Kungliga Operan. Här bör vi också minnas att detta inte gäller enskilda geografiska platser, utan genomsyrar hela sfären som sådan.
.
Skådespelare, musiker, sångare och andra kulturarbetare vittnar nu öppet om en arbetsmiljö präglad av trakasserier, våld och påtryckningar som visar på att den historiska gränsdragningen mellan kultur, underhållning och prostitution inte är så upplöst som man skulle önska. Där den uttalade, om än inte efterlevda, samhällsmoralen synbart gått vidare lever kultursfären vidare i det manliga egots projiceringar av åtrå och sexuella rättigheter som påminner oss om kulturens verkliga tragedi: den som inte sker på scenen.
.
På många sätt är det fel att vara förvånad. Många av oss vill gärna tro att kulturen ska vara humanismens sista högborg, det fäste av sokratisk moral och platonsk etik som vi inbillar oss när den demokratiska strukturen i vårt samhälle. Detta är en romantiserad bild som, förutom att vara överdrivet naiv, också helt saknar verklighetsförankring. Här kan mycket sägas från olika synvinklar kring hur kulturens logik fungerar i relation till dess egen självbild, men en sak har åtminstone varit konstant sedan romantiken: den överdrivna dyrkan av geniet, underbarnet som genom sin genomskinliga och symbiotiska relation till sin instinkt återger sanningen i den mänskliga naturen. I sann freudiansk anda står detta instinktiva leverne, det som föder ”den sanna konsten”, alltid i relation till sex, konflikt och våld, alltså den så kallade passionen. Det spelar i sammanhanget ingen roll om vi pratar om Lord Byron, Charles Baudelaire, Ozzy Osbourne eller Mikael Persbrandt, de tematiska dragen är alltid desamma: geniet föds av kompromisslös närhet till sin djuriska natur. Och geniet är alltid en man.
.
På detta sätt närs den kulturella världen fortfarande av denna dyrkan av geniet, den romantiserade figur ur vilken konstnärlig kvalitet föds och livnärs. Kulturen hedrar sig själv med att vara den oreglerade känslans ansikte, människans sanna ansikte, men liksom media tvingats uppvisa sitt moraliska hyckleri är kulturens ansikte det hos Janus: det vill vara allting samtidigt. Det skyr moraliska konventioner med hänvisning till autenticitet, men försvarar sig själv med att vara den högre moralens väktare. Många hävdar att det inte finns någon civilisation utan kultur, men den kult som ger upphov till de böcker, musik, film, konst och drama som vi njuter av närs i mångt och mycket av egotrippade, ledande män som ser sitt inbillade geni som moraliskt alibi för sexuell hybris och mossigt alfa-beteende i största allmänhet. Det finns något ironiskt i att det som ska vara det essentiellt sanna i konsten döljer den verklighet den säger sig vilja skildra.
.
#Metoo-kampanjen har beskrivits som något av en revolution, och den lär oss något väldigt viktigt: ingen sektor går fri. Kulturen har, kanske mer än andra sektorer, mycket att göra upp med, av den enkla anledningen att den anses vara en plattform där människan måste vara fri för att skapa. Om det är så att den kulturella friheten kräver offer i form av sexism och våld för att existera har vi som art stora problem. Civilisationen, som vi tänker oss den, är inte mycket att dyrka om den kräver kvinnliga kroppar som tribut för sin existens.