Det är Trump-tider och rysningar av fasa samsas med utrop av glädje. Där många ser en hjälte ser andra en skräckens karikatyr som likt Samara i ”The Ring” stiger ut ur TV:n och med livshotande, släpande steg hotar själva grundvalen för livet som vi känner det. Hur ska vi förhålla oss till denna twitter-populist som förvandlats till världens kanske mäktigaste man?
Frågan är av central vikt och bör tas på stort allvar. Såväl politiken som kulturen verkar lamslagna och famlar vilt efter förklaringsmodeller och förhållningssätt. Media inte minst, vilket märks på den strida ström material som denna lintott i trollskepnad ger upphov till. Expressens Nina Lekander efterlyste i förra veckan en förhållandevis bortglömd grupp i dagens lättviktsklimat: filosoferna. ”Ut på torget och rasa mot Trump, filosofer!” lyder rubriken. Här är det ju lätt att snabbt haka på och gripas av entusiasm. Men det finns också ett stort problem, nämligen att filosofin sällan låtit sig inordnas under enkla lösningar på demokratiska problem. Vilket för övrigt också gäller kulturen i stort.
Att filosofin, och de höga konsterna i stort, haft stor påverkan på politiken är klart. Jag hävdar att varje ideologi är estetiskt motiverad. Oavsett om detta stämmer eller ej så kan det fastslås att varje ideologi och varje politik försökt berättiga sig själv genom att hänvisa till såväl filosofi som estetik. Nazisterna fann sina helgon i Nietzsche och Wagner, den sistnämnde än i dag hyllad som en av världshistoriens största kompositörer, tillika en lika hätsk antisemit. Nietzsche må ha förvanskats av nazisterna (och görs så än i dag), men någon grundmurad humanist var han definitivt inte. Rousseau, Fichte, Hegel med flera har i liknande sammanhang sammanförts med totalitära ideologier som inspirerats av deras verk. För att inte tala om Marx, som kontinuerligt åberopats som Gud fader i den till dags dato mest mordiska ideologin i historien: kommunismen. På detta sätt fortsätter det.
Att efterlysa filosofin är frestande i tider när sanningen vacklar och ”upplysningen är på reträtt”, som Nina Lekander skriver. Men även här finns det vissa svårlösta problem. Strikt taget är det faktiskt filosofin som satt sanningen på flykt. Sedan Kant har filosofins viktigaste uppgift varit att bevisa att någon utomstående sanning inte kan nås och inte förstås. En lång rad av modernitetens främsta filosofer, från Nietzsche via Wittgenstein och Sartre till Foucault och Derrida, tunga namn i sammanhanget, har alla konstaterat att sanningen i bästa fall är diffus. Den käcka relativism som just nu får momentum i samhället är faktiskt från början ett filosofiskt påfund. Fråga en filosof vad sanningen är, och du kommer inte att få något enkelt svar. I Foucaults anda ligger nog svaret närmast att allt är makt. Och det är just den linjen världen går på i dag, med väljarnas goda minne.
Försnällandet av filosofin och kulturen är vidsträckt i det moderna väst, inte minst sedan andra världskrigets slut. Det verkar finnas en gammal devis som ekar av författaren och kritikern Matthew Arnold, där epitetet kultur endast tillskrivs det som gör människan till hennes bästa moraliska jag. Men att koppla kulturen till demokrati och sent påtänkta mänskliga rättigheter, den flagga vi hållit så högt, är att begå ett historielöst misstag. Kulturen och filosofin, liksom människan, är dessvärre mer komplex än så, vilket världsläget av i dag bär tydligt vittnesmål om. Det människan rymmer, det mänskliga, innefattar långt mer än bara mänsklighet.
Ska vi söka lösningar när mänsklighet och tolerans är på reträtt föreslår jag att vi ser till oss själva snarare än till filosofin. Vi har redan svaren. Relativismen och konstruktivismen är obestridligt korrekta när det gäller en sak: människan skapar själv det samhälle människan förtjänar. Det inkluderar oss alla. Och ska vi nu ändå åberopa filosofin finns det en läxa att lära, signerad Foucault: där det finns makt finns det motstånd.