En proteströrelse som har makt

Har ni någonsin upplevt att alla era vänner sitter fängslade av regeringen? Inte jag heller.

Foto: Erik Westergren

Krönika2017-03-28 15:45

Jag har det stora nöjet att dela lägenhet med en klasskompis från Vitryssland. Vi har blivit goda vänner. I egenskap av aktivist med mångårig erfarenhet av social protest är det också en ständig källa till inspiration att höra henne berätta om den politiska kampen i Vitryssland, ett land det sällan rapporteras eller skrivs om.

Denna veckan var ett undantag, då nyheter läckte från protester mot en ”parasitlag” som president Aleksandr Lukasjenko infört. Officiellt är lagen instiftad för att råda bot på en haltande ekonomi som lider under skattefusk (enligt regeringen). Inofficiellt skickar regeringen ut skattekrav till arbetslösa, pensionärer och sjuka som inte uppvisat någon formell inkomst. De beskattas kort sagt i egenskap av att vara ekonomiska samhällsparasiter som inte lyckas tjäna pengar till gagn för den statliga ekonomin. Att människor protesterar mot en sådan lag tycks inte märkligt från ett svenskt perspektiv, bortskämda som vi är med en någorlunda välfungerande konstitutionell demokrati. Jag har svårt att se att speciellt många svenskar skulle acceptera att det dyker upp ett krav på en månadslön som du ska betala … ja, egentligen bara för att du inte har någon inkomst i övrigt. Men här kommer perspektiven stormande från min kära rumskompis, tillika goda vän.

Lukasjenko är nämligen ingen välvillig typ i sådana här sammanhang. Istället för att låta en förhållandevis modest protest ha sin gång kallade han in stora släggan. Huvudstaden Minsk fylldes med kevlarklädda militärpoliser som arresterade människor till höger och vänster, från ungdomar till en gammal man med käpp som av två poliser slets iväg från vad som förefaller vara hans fru och pressades in i en redan full pansarbil. Ett hundratal personer arresterades.

Så här långt är det ingenting vi är ovana att se på nyheterna från olika delar av världen. Liknande scener sågs i Ryssland under veckan där människor samlats för att protestera mot den utbredda korruptionen i Kreml. Att det händer vet vi om, det är en annan sak när det händer en person vi känner och bor med. När jag frågade min vän varför hon verkade så ledsen fick jag följande svar: ”Jag har inte längre några vänner i Vitryssland som inte är fängslade”. Vad svarar man på det? Hur tröstar man någon vars perspektiv är oförenligt med hela vår egen syn på hur världen ska vara? Nu följer som regel några veckor ovisshet där radioskugga råder. Och oron finns naturligtvis där. Det är inte svensk fängelsestandard vi pratar om här.

Samtidigt tänker jag, från mitt söndergullade perspektiv, att det är här slagkraften ligger, en slagkraft vi i mångt och mycket glömt bort. Den tillåtna protesten har en baksida, nämligen att i och med att den tillåtits är den också lätt att ignorera. Trots att vi förefaller dränkta i nyliberalt välmående och individuell progression är social orättvisa självklart inte borta. Tvärtom. Men mellan selfie-bilderna på Instagram och skift-tillägget på fabriken förefaller också de svenska protesten ha institutionaliserats i samma grad som det politiska maskineriet. Vad är Första maj i dag om inte ett ceremoniellt tåg i samma stil som ett iscensatt historiskt slag vi då och då ser i pittoreska brittiska deckare? Är det någon som vet vad vi egentligen protesterar mot längre? Och var är udden i protesten? Var gör den skillnad? Ta nu inte detta som att jag kängar mot de som jobbar för social förändring, tvärtom. Det är själva relationen mellan makt och protest jag försöker finna här.

Det är inte svårt för varken moderater eller sossar att ignorera en protest i Sverige. Det räcker med att den är tillåten för att deras argument ska hålla: protest är en del av demokratin. Att bemöta kraven däremot, verkar struket ur agendan i en politik som med medborgarens goda minne murat in sig i sig själv. Det må vara hur jävligt det vill med demokratin i Lukasjenkos Vitryssland och Putins Ryssland, men en sak står klar: de tar protesten på blodigt allvar. Och när jag ser bilderna från Minsk ser jag också en proteströrelse som har makt. Därför att makten själv är rädd för den.

Men nu svävar jag i väg. För bortom den tillåtna filosofiska reflektionen finns en annan verklighet. Hur i hela friden stöttar man någon vars hela vänskapskrets sitter fängslad av vad som benämns som Europas sista diktatur?

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!