På många sätt känns Festspelen fräschare som 30-åring än som 25-åring, med nya grepp som blivit succéer. Festspelsframtiden tycktes mig mörkare för fem år sedan, vilket besannades den första tiden efter att EU-stödet tog slut samtidigt som universitetet snålade. Då decimerades mästarkurserna, som är grunden för hela arrangemanget, till nästan ingenting. De är tillbaka på bred front med övriga kurser i Piteå sommarakademi. Sammanslagningen av alla sommarens kurser på Framnäs är den viktigaste av de nya idéer som genomförts inom ramarna för Festspelen i Piteå de senaste åren.
Att 30-åringen inte bara bytt grafisk profil utan också namn (från Festspel i Pite älvdal), är en logisk följd av att ingen av älvdalskommunerna säger sig ha möjlighet att arrangera konserter under festspelsflagg längre. Synd, men i år går studenternas efteråt-turné i länet till två av de tre orterna, Arvidsjaur och Älvsbyn.
För att använda idrottsspråk verkar Festspelen nu alltså ha hittat formen igen efter skadeperioden. Stiftelsen har tagit vara på möjligheterna istället för att se svårigheterna och utvecklat det bästa.
Upphämtningen är imponerande och handlar om både kvantitet och kvalitet, i stora och små format. I år spelas över 40 konserter, fler än någonsin. Ingenstans i programmet ser jag något som jag absolut inte kan tänka mig att gå på, om än argentinsk tango inte är min starka sida.
Antalet sökande till Piteå sommarakademi har enligt uppgift också slagit rekord. Det stora intresset för mästarkursen i komposition av filmmusik är roligt att notera, eftersom det är första gången en sådan anordnas på Framnäs.
I denna bilaga ryms inte allt, men jag hoppas att de följande sidorna speglar bredden på utbudet - vilket alltid varit Festspelens signum på gott och ont.
Stilblandningen har ofta fått kritik från olika håll. Själv tycker jag att det är förvirrande när artister uppträder både på Piteå Dansar och Ler och Festspelen i Piteå inom en tvåårsperiod - eller ännu värre, samma år, för att bredden inte har någon gräns. Då har i synnerhet det sistnämnda arrangemanget förlorat i identitet, särskilt de år då den klassiska biten varit tunn. Det ska tilläggas att den risken inte finns i år, då jubileumsprogrammet verkligen avspeglar den klassiska kärnan så till den milda grad att Peter Matteis medverkan blivit en riksnyhet.
Kritiken mot "dubbelbokningarna" instämmer inte alla i. Min kollega, nöjesredaktören Anders Sandlund, anser att det inte spelar så stor roll: Om bra artister kommer till Piteå är det bara att tacka och ta emot och njuta av tillfället, oavsett namnet på musikfesten.
Jag håller med om det fina i att festspelssammanhanget är som gjort för att härbärgera artister som inte riktigt hör hemma på de rock- och popscener gatufestivalen kan erbjuda. Om det sedan visar sig att en okänd akt slår igenom nationellt i samma veva som vederbörande uppträder på Festspelen, är det självklart att fler scener står till buds efter det.
Många sådana exempel minns jag från de gångna åren och när jag nu tittar tillbaka kan jag tacka för att Festspelen gjort mig till en öppnare och kunnigare musiklyssnare, oavsett genre.
Bland det roligaste av allt har nog varit att "upptäcka" dem som nu blivit stjärnor, innan de ens själva förstod vart det skulle bära hän. För att inte tala om när lokala och re- gionala musiker uppträtt och visat sig vara minst lika skickliga och underhållande som de världsberömda artisterna. I år finns det flera möjligheter till sådana aha-upplevelser och att avsluta jubileumsfirandet med hemmafavoriterna Euskefeurat är klockrent.