En knuten hand blir liten för att den försöker hålla något kvar. En utsträckt hand spretar, den försöker nå något nytt. Men hur beter sig den hand som samtidigt både försöker hålla något kvar och nå något nytt?
Svaret är att den då blir en klo, en hand av anspänd desperation. Den blir ambivalent.
Årets festspel är nu över. En ny ton kan skönjas i årets upplägg, ett frieri till en bredare publik.
Genom bokningen av Loreen och Eclipse till invigningskonserten har man försökt hitta den publik som saknats under senare år. Ändå uteblev den stora uppslutningen på den poppiga invigningen, och där man kunnat göra en unik konsert falnade energin.
Istället för instrumentalism tog man sin tillflykt till förinspelad musik. Var det av brist på ork eller av rädsla för en besviken publik? Facit blev i alla fall ett dimmigt limbo.
Där stora träd dör frodas mossa och gräs. Mindre akter som Lise och Gertrud och Duo Cantilena glänser med lika folkliga som musikaliskt kvalitativa framträdanden. På Framnäs ges lunchkonserter med många gånger fantastiska uppträdanden. De har övertagit de stora akternas roll som huvudsakliga bärare av mervärde. Samtidigt står sig opera- och storbanskonserterna bra i musikalisk kvalitet.
Men över detta hägrar faktum: publiken sviker. Identitet är något komplext, en kombination av en medveten känsla för vilka vi är och en strävan efter att bli det vi vill vara.
I årets program ser vi en hand som sakta men säkert kröks till en klo, klöser efter en publik som sviker både en gammal identitet och försöken till en ny.
Vad är Festspelens vision, vad är man och vad vill man vara?
Kanske är det dags att ta kulturen till folket istället för folket till kulturen? Varför inte engagera musik- och dansskolan här i stan?
Låt elever uppträda på fik och restauranger, låt barnen komma fram, engagera lokala akter på offentliga platser.
Låt varje kärlekskrank Lady och Lufsen i Piteå få veta att om man ska fria till en älskad till tonerna av levande musik, då är det festspelsveckan som gäller. Liva upp stan med dans och musik där människor är.
Detta behöver inte kosta mycket, men kanske värdet är desto högre. Kanske drar det folk till konsertsalarna.
Jag förutspår att årets festspel kommer att bli en brytpunkt där man reflekterar över vem man vill vara. Kommer man att knyta handen, eller öppna den och sträcka sig efter något nytt?
Bägge är i vilket fall bättre än en klo som klöser efter en tid som gått oss förbi.