I akademiskt intresse har jag, som några läsare kanske noterat, börjat röra mig i den artificiella intelligensens grumliga vatten. Då politiken dessa dagar sorgligen misslyckas med att presentera några större visioner för framtidens samhälle, bortom styrränta och stängda gränser, behandlas de desto viktigare frågorna på annat håll. På universitetens fysikutbildningar, på innovativa IT-företag, i filosofiska diskussioner och i kulturen.
.
Frågan kring artificiell intelligens och hur den formar vårt samhälle kanske ter sig för abstrakt för att röna någon större uppmärksamhet hos de flesta av oss människor, som sliter med hyra, relationer, barnuppfostran, helgmiddagar och återvinning av glasflaskor. Icke desto mindre är det en fråga som berör, och för många ofta på obehagliga sätt. Ta upp frågan på vilken social tillställning ni vill, och oavsett om det är släktmiddagen, jobbfesten eller den höstiga diskussionskvällen med konjak och cigarrer så kommer ni att få vara med om en studie i defensivt beteende och psykologiska försvarsmekanismer. Det ligger helt enkelt inte i vår natur att tro att något kan vara mer intelligent än människan, och när vi föreställer oss det, då sätter de kalla kårarna in.
.
I måndags bevistade jag en föreläsning med tillhörande panelsamtal om artificiell intelligens och den teknologiska singulariteten. Det sistnämnda handlar om den punkt där den artificiella intelligensen överstiger den mänskliga, och därigenom själv tar kontroll över omprogrammering, uppdatering och produktion av teknologiskt materiell likväl som mjukvara. Kort sagt är det den sista uppfinningen människan som art kommer att göra. Spekulationer från väldigt intelligenta människor låter berätta att det är runt 50 procent sannolikhet att denna punkt kommer att ha nåtts vid år 2050, 10 procent sannolikhet vid 2025. Vid frågan om hur många i publiken (drygt 300 personer) som var rädda för singulariteten och den artificiella intelligensens potentiella utveckling räckte ungefär hälften upp handen. Den andra hälften såg istället fram emot singulariteten. I någon mån kan jag inte låta bli att tänka att vi som vanligt är fartblinda. Singulariteten må dröja med sitt infriande, men den artificiella intelligensen står oss redan upp till halsen i form av algoritmer som bestämmer vad vi läser, vad vi köper, var vi reser, vad vi lär oss, vilken mat vi äter, vilka vi träffar.
.
Rädslan och fascinationen för artificiell intelligens speglar en långvarig diskussion som finns närvarande i kulturen. I tusentals år har tankar om det artificiellt mänskliga formulerats i litteratur, i filosofi och i konst. Myten om Pygmalion som blir förälskad i den vackra flicka han skulpterat och som fick sin eftervärldslitterära skildring hos Ovidius för två tusen år sedan är ett slående exempel. I mer modern tid står kanske Mary Shelleys ”Frankenstein” som den mest påtagliga arketypen för rädslan kring artificiell intelligens. Vill ni läsa något desto mer obehagligt vad gäller känslomässigt trauma från artificiell intelligens föreslår jag ETA Hoffmans klassiker ”Sandmannen”, där kärlek och artificiella människor skapar påtagliga trauman. Proto-modernitetens franska litteratur fascinerades av det artificiella, oavsett om det var människor eller blommor, och symbolismens landskap fluktueras av den upplösta gränsen mellan det artificiella och det mänskliga. Många feminister ser numera cyborg-tekniken som en potentiell frigörelse från kropparnas förtryck, där skillnader och asymmetriska kroppsliga maktrelationer utjämnas på hårdvarunivå. Den enes rädsla är den andres räddning.
.
I brist på seriösa politiska visioner kring framtidens technosamhälle är det kanske bara där, i kulturen, som våra gnagande rädslor och förväntningar når oss, fångade som vi är i vardagens virvlar. Problemet är att samtidigt som vi läser jobbar någon på att förverkliga det som skrämmer så många. Då kommer vi att önska att vi i skeendets mitt diskuterade mer än räntor och invandring.