Jahaja, det verkar inte bättre än att det går utför med Akademien. Jaja, jag vet, att lyfta Svenska Akademien efter de senaste veckornas drama är väl lite som sparka in öppna dörrar och sätta ett skott i pannan på någon som redan är död, men när nu saker och ting är som de är så är det snudd på min skyldighet att raljera lite över den goda smakens representativa förfall. Ni får helt enkelt förlåta.
.
Det är inte utan att skadeglädjen ligger tung i luften. Även jag själv känner den bubbla någonstans där i magtrakten, som ett litet lyckorus utblandad med en gnutta skam över denna smutsigt ihopslängda cocktail. Att njuta av att se gamla institutioner rasa samman är något djupt mänskligt. Ungefär som att se en vulkan förstöra ett berg. Framtiden existerar i den klyfta i vilken den gamla världen störtar. Men i kontext är nog detta att ge Svenska Akademien för stor betydelse. Nobelpris och språkarbete i all ära, men de senaste veckornas utspel visar ju med all önskvärd tydlighet att Akademiens funktion blivit underställd de invaldas egon och hybris. Den aktning jag ger prov på här genom att benämna dem med versalt ”A” känns något malplacerad när dess ledamöter beter sig som en skock fyllon i Big Brother med tillgång till hela Sveriges mediekanaler. När Sveriges kanske mest aktade och traditionstunga institution inte kan hantera en ömklig sexistisk kultur som den nu kopplas till och ett fall av möjlig jäv, hur mycket aktning kan man då göra anspråk på? Det är nog bäst så som sker. Makt korrumperar, som gamle Lord Acton skrev.
.
Därmed inte sagt att det inte är synd. Svenska Akademien har gjort ett viktigt jobb med sitt språkarbete, sin klassikerutgivning och, kanske mest av allt, dess förmåga att sätta Sverige på världskartan i ett gott ljus. Det goda anseende som de stått för under lång tid har varit ett bra sätt för politiskt neutrala Sverige (nåja …) att rida på. Det har skapat mötesplatser och forum för diskussion, inte bara i Sverige men också i världen. Nu rasar allt ihop som ett korthus, ett rivningsarbete där ledamöterna själva slänger bensin på elden genom att smutskasta varandra i media och bete sig som hormonstinna pajasar. Vuxendagis är ju en underdrift. De är tragiska Hamlets som inte förstår att de blivit clowner i en komedi.
.
På sidan av deras egna uppblåsta egoutspel målas en bild upp av tysthetskultur och vänskapskorruption som vi bör minnas inte är ny. Att Horace Engdahl går ut och beskriver Sara Danius som den sämsta ständige sekreteraren i Akademiens historia är ju förståeligt, han verkar ju själv vara en kvarleva sedan 1700-talet som förmodligen inte har något existensberättigande utanför den stol han sitter på. Att han låter Sara Danius ta fallet för den tysthetskultur och egobetoning han själv varit med att upprätthålla är ju rimligt enligt logiken. Stackarn kan väl inte annat. Och resterande gänget, med några få undantag, kryper runt där i två läger och visar sig mer ryggradslös än den andre genom att slänga en och annan krystad memoria i media över sin egen otillräcklighet i att hantera de skeenden som har lett upp till detta: den fullständiga exponeringen av vad denna institution länge handlat om, nämligen makt.
.
Att tro att Svenska Akademiens fall (i bildlig bemärkelse) skulle ha någon större inverkan på svensk kultur är att leva i det förgångna. Det finns gott om författare, dramatiker och poeter där ute som inte har något samröre med Akademien. De tider då de människor som för kulturen framåt brydde sig om Akademiens varumärkesslogan ”Snille & Smak Inc” är sedan länge förbi. Akademien finns nu där för att göra det tråkiga jobbet och synas på tv. Det är ju bara synd att den drivkraft för att göra det jobbet just nu inte verkar finnas annat än som förevändning för att åka limousine och kamma hem vinst genom vänskapskorruption och jäv. I detta kategoriska uttalande får Akademien gärna motbevisa mig, men de senaste veckornas beteende bådar inte gott för upprättelse. Avgå samtliga, och bespara oss farsen. Risken finns väl dock att jag lär få spela Funboy i den gamla kultfilmen ”The Crow” och säga: ”Don’t you ever fucking die?”. Zombies och odöda överlever som bekant det mesta.