Då var det dags igen. Ytterligare ett PDOL förläggs till handlingarna, och arrangörerna påbörjar arbetet med att utvärdera, analysera och räkna på årets festival. För årets besökare är utvärderingen enklare, de flesta känner nog igen sig från förra årets festival. De som var missnöjda då kommer att vara missnöjda i år, de som var nöjda kommer att fortsatt vara nöjda. Ett liknande upplägg men med fler dagliga evenemang, en tätare puls på Rådhustorget och fortsatt smalt (faktiskt smalare) vad gäller artister än förra årets upplaga kan sammanfatta årets festival.
Ungefär samma snack går på stan som de senaste åren. Antingen minns man tillbaka på forna tiders guldår, och konstaterar att "det inte är så mycket att se numera". Alternativt tar man det för vad det är och ser konceptet i vitögat. För att kunna föra en vettig diskussion om PDOL:s utveckling är det nämligen viktigt att omvärdera PDOL:s identitet som festival. Under många år var PDOL en musikfestival, det var dess själ och hjärta. I dag har detta förändrats. Den festival som utgör Piteås sommarpuls kan inte längre bedömas utifrån sitt artistutbud, då dess form snarare förvandlats till en gatufest med fokus på annat än stora artister och populärkulturell världsmusik. Om vi inte tar denna förändring i beaktande är det omöjligt att komma någonstans i frågan hur framtidens PDOL kan se ut, och vad som är dess förtjänster.
De stora förlorarna i och med denna förändring är musikälskarna. Trots att många mer eller mindre lokala akter gjort proffsiga och sevärda spelningar kan de naturligtvis inte jämföras med jättar som Kent, Thåström och The Arc. Synd är att publiken inte väljer att komma på de konserter som hålls. The Glorias spelade inför ett snudd på tomt torg, Pophjärtat likaså. Kompetenta akter med framtidsutsikter men vars namn inte väger tungt på en affisch. Andra akter kan skriva in sig i samma klubb. Givetvis måste det svala publikintresset tas på allvar för att bestämma inriktningen på kommande års festival, men kanske är det helt enkelt besökarna som får vänja sig vid tanken på att det gamla PDOL är och förblir dött. Version 2.0 är mindre, smalare, tightare. Men för den sakens skull är dödsannonsen förhastad. Det finns fördelar att beakta.
Festarmänniskorna som kommer för att dricka stora mängder alkohol har inte förlorat mycket på PDOL:s nuvarande utveckling. Ett öltält är ett öltält. Dessutom är Kittelfjäll i detta sammanhang bättre än det någonsin varit, givet de större akter som bokas in för att avlösa de annars likformiga coverbanden. Barnfamiljer och flanörer har allt att vinna, då stan hålls fri från den tyngsta fyllan och de lokala etablissemangen håller öppet sent. Torgets upplivade puls är en behållning, främst dagtid, med sina många aktiviteter. Och allsången drar smockat med folk, gammal som ung. En bredare festival vad gäller målgrupp, en smalare vad gäller musik. En gatufestival, inte en musikfestival. Bra eller dåligt? Det måste var och en bestämma själv.