En intressant men något undanskymd debatt har i dagarna förts i Aftonbladet vad gäller den nya vågen av humorserier som under de senaste åren fortplantat sig från sociala medier till konventionella medieplattformar. Det handlar om serier som ”Morran och Tobias”, ”Uti bôgda” och ”Leif och Billy”. Gemensamt för dem är att de skildrar glesbygdsmänniskor som, givet att de är mer eller mindre ”dumma i huvudet” (Aftonbladets Åsa Linderborgs formulering), hamnar i allehanda kniviga situationer vilka är menade att få publiken att skratta. Debatten gäller representationen av arbetarklassen och glesbygdsbefolkningen i samtidskulturen, och Åsa Linderborg retade upp SVT:s Peter Nyrén genom att hävda att klassföraktet tydligt nått SVT. Peter Nyrén slår givetvis ifrån sig kritiken och menar att det snarare handlar om kärleksfulla porträtt där identifikation med de klantiga lantisarna uppstår hos tittaren.
Vem som har rätt låter jag vara osagt så länge, men debatten är onekligen intressant. Jag tillhör inte den lättkränkta skaran som nuförtiden är så beryktad, men jag har å andra sidan väldigt lätt att hålla mig för skratt vad gäller nämnda humorserier. På många sätt har Åsa Linderborg en poäng när hon menar att det inte direkt är ett smickrande (eller sanningsenligt) porträtt av glesbygdens arbetarklass som målas upp. Att kalla dessa porträtt för stereotyper är en underdrift, det verkar inte gå att göra humor av glesbygden utan att slå ihop hela världens samling av taskiga gener och förutsättningar i en liten samling individer för att göra glesbygden värd något i humorns eller kulturens ögon. Å andra sidan har Peter Nyrén rätt när han säger att kritiken som sådan bara är en nutida fortsättning av den historiska tendensen där kritiker och intellektuella skjuter högt över mål när de fördömer uttryck för folklig och medborgarnära kultur. Och häri ligger hela den olösliga spänningen i debatten.
Peter Nyrén har nämligen helt rätt i att kritikernas avfärdande av ”masskulturen”, där humorn alltid varit skjutbanan par excellence, är ett återkommande tema. Där har inte mycket förändrats sedan de tidiga kyrkofädernas tid. Oavsett om det gäller dyrkan av perverterade uttryck istället för sann religion eller dyrkan av perverterade uttryck istället för sann kultur är den underliggande meningen densamma: folket vet inte vad folket gör. Forskning har däremot gjort gällande att målgrupperna för kulturen ifråga sällan håller med kritikerna vad gäller det fördummande budskapet. Det gäller exempelvis Ien Angs forskning kring ”Dallas” från 1985, liksom den långa raden av forskning som gjorts gällande Sydamerikanska så kallade telenovellas (ungefärligen såpoperor), såväl som den av kritiker ständigt hatade litterära genren Harlequin, som ofta går under det ringaktade öknamnet tantsnusk. En god idé vore med andra ord att släppa in den faktiska målgruppen på banan.
Samtidigt är jag den förste att hålla med Linderborg i hennes åsikt. Den moderna kontext som humorn är en del av har förändrats mycket, likaså medieklimatet som är dess paraply. Jämför med exempelvis ”Pistvakt”. Det må vara sant att serien ger en stereotypiserad bild av ”norrlänningen”, och då avses den norrländske mannen. Samtidigt finns ett tema i ”Pistvakt” som är väsentligen mer angeläget än den humor som är dess uttryck, nämligen krocken mellan traditionella och moderna sätt att leva. Detta är något av ett ledtema i den era som kommit att kallas moderniteten. På många sätt skildrar ”Pistvakt” det moderna i det individuella valet och det traditionella i plikten, i att inte bryta generationer av mönster. Samma tema går igen i serier som ”Midnattssol” och framför allt i filmer som ”Sameblod”. På så sätt äger ”Pistvakt” ett djup som ger en svart genklang åt skrattet, då den rör vid något som är en allvarlig del i mångas liv som lever utanför storstädernas monopol på den ”sanna livsstilen”. Något som å det grövsta saknas i de aktuella humorserierna för dagen. Detta blir desto mer aktuellt i dag jämfört med för 50 år sedan, då utökade och billigare kommunikationer gjort hela den svenska glesbygden till en Stockholmsförort. Det porträtt som nu målas upp klingar väldigt likt Anna Kinberg Batras gamla fadäs om att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. Om det krävs att större delen av befolkningen ska utmålas som idioter för att upprätthålla devisen att ”humor är viktigt” kan det vara dags att tänka om vad gäller det sistnämnda.