Det är 30 år sedan just i dag. 30 år sedan den där lördagen som delar upp svenskt nöjesliv i före och efter Carola, eller rättare sagt före och efter megasuccén med "Främling".
Kanske tittade du. Kanske minns du detaljerna. Det resoluta fotarbetet. Den gula dräkten och halssmycket i trä. Det där spontana tjutet halvvägs genom låten, som signalerar att den unga artisten kanske är lite övertänd, och så den klassiska tredelade slutposen som länge kom att vara själva sinnebilden av "schlager".
Där och då visade hon ung entusiasm, musikalitet och ett innerligt uttryck - en vinnande kombination. Tio år gammal var jag fångad av en stormvind. Det här var, som man säger, någonting annat.
Den där februarikvällen sjöng sig en okänd Carola Häggkvist in i hjärtat hos en en hel nation. Sedan smetade hon läppstift på programledaren Bibi Johns blus (Johns hade själv haft en hit med "Läppstift på din krage") och berättade halvt viskande att hon laddat med bibeln innan framträdandet. När hon vaknade nästa dag var hon en angelägenhet för ung som gammal.
Det var en annan tid, i ett lugnare Sverige. Det var en melodifestival som fortfarande kändes lite enkel och spontan, men genomslaget var massivt. Carola stannade Sverige på bästa Stenmark-vis. När hon sjöng i finalen i München, där hon slutade som trea, lär den ha setts av 6,1 miljoner svenskar.
Ja, hon blev stjärna över en kväll, men den som botaniserar bland gamla tv-klipp kan höra en tioårig Carola sjunga "Krokodilbarnets klagan" i "Sveriges magasin" 1977 och se henne framföra Elvisklassikern "If I can dream" i "Hylands hörna" 1981 (då Lasse Holm och Bert Karlsson upptäckte henne.) Viss erfarenhet från tv fanns redan.
Karriären rivstartade och under sommarturnén 1983 lekte 16-åringen från Norsborg kast-med-litet-publikrekord nästan var hon än drog fram. Carola har själv berättat i Piteå-Tidningen om hur hon försökte simma ifrån fansen ute på Pite Havsbad, men de följde efter idolen ut i vattnet med autografblocken i högsta hugg.
Carolafebern ebbade så småningom ut, men via utlandsförsök, nya framgångar i nämnda tävling, musikalroller och shower har hon byggt en snirklig, men varaktig karriär.
På skiva har det varit en ojämn resa, milt uttryckt, från tydliga album som "Runaway" (1986) och "Personligt" (1994) till kompasslösa historier som "Steg för steg" (1984) och "My show" (2001). Flera gånger har jag skakat på huvudet åt hennes satsningar och önskat att en soul- och gospelfärgad rockplatta ska bli verklighet.
Som liveartist är hon en av våra främsta. Möjligen den främsta. Det är någonting speciellt med Carola. Att prata om naturkraft är ingen överdrift. Det lyser om den här artisten och på scen har hon en förmåga att lyfta tunt material till oanade höjder.
Lp:n "Främling" hade viss täckning för sina framgångar. En hel del är bra. Där finns en spänst i framförandet, rena arrangemang och en produktion som inte låter typisk för 80-talet. Det är riktig musik på riktiga instrument, okonstlat regisserat. Skivan lever. Om den spelats in två år senare, hade den tyngts av ett betydligt stelare sound. Jag lovar.
Det finns stunder när skivan känns som det hastverk den i någon mån är, men här finns sju, kanske åtta starka spår. Fullt tillräckligt i sammanhanget.
Vid mikrofonen, en nykläckt men driven artist med ett fantastiskt instrument.
Den frimodiga andan i "Benjamin" engagerar. Carolas röst kommer bäst till sin rätt i "Se på mig" medan "Säg mig var du står" i konkurrens med titelspåret är albumets starkaste låt. Laura Branigan-covern "Gloria" får ett eget liv och den fest som inte tar fart med hiten "Mickey" finns inte.
Frågan är om de medverkande musikerna - bland dem Per Lindvall, Rutger Gunnarsson och Anders Glenmark - kände vad de var på spåren. Försäljningssiffrorna är makalösa. "Främling" lär ha passerat miljonstrecket och är det mest sålda albumet i Sverige någonsin.
Den 26 februari 1983 var också den första dagen i ett nytt liv för Carola. Sedan dess är hon allt annat än en främling. Hon är en av få artister som klarar introduktion med endast förnamn. Carola är en av landets mest kända kändisar och mellan fluffigt bröllop hos Livets ord och fjolårets adoption går ett pärlband av löpsedlar.
De flesta verkar ha en åsikt om henne och samtidigt som hon är allmän egendom är hon lite för mycket och kanske lite för bra, men där ligger också storheten. Hon är mitt i plytet på Jante.
Sverige behöver Carola, inte minst av hälsoskäl. I mötet med publiken tror jag inte att det finns någon dimmer hos henne. Blomman, med rotverk och allt, som hon kastade ut i publiken på "Allsång på Skansen" säger väl allt.
Det är "på" som gäller och det passar inte alla. När hon var pausunderhållning i Melodifestivalen hette det att hon tog uppmärksamhet från de tävlande, men om man nu kan tävla i musik, ska man då be om ursäkt för att man är bäst?
Snart är det dags igen. 30 år med Carola ska självklart manifesteras vid Melodifestivalens final i Friends arena den 9 mars.
Men i dag är det den 26 februari, så grattis Carola och grattis "Främling", en klassiker i svenska vardagsrum.
n Lyssna: På "Främling" förstås. Låten och skivan.
n Se: Konsertklipp från Carolas kaotiska sommar 1983. Sök på "Carola" och "sommarshow 1983".
n Läs: "Främling - en bok om Carola" av Johanna Koljonen och Andreas Ekström. Analytisk, informativ och passionerad. Författarna ville att boken skulle vara essä och efterfest på en och samma gång. De lyckades.
n Missa inte: Låten "You plus me" (Sweet Chariots med Carola vid mikrofonen). En av hennes bästa stunder. Det är synd att skivsamarbetet med Andreas Mattsson och Niclas Frisk inte förverkligades.