Jag läser att det våras för budgetslut på minus för den västerländska fertiliteten. Veckans nyheter om att antalet spermier hos europeiska män halverats på 40 år bådar ju inte gott för någon instinktiv attraktionskraft enligt primatmått, sommar eller ej. Ge det 100 år till och vi lär vara infertila hela bunten, och då har vi kanske kommit till den punkt där inga starköl i världen kan ge oss stackars män tillbaka något sorts malplacerat självförtroende i kvinnans reflekterande ögon.
.
Kalla mig gärna misantrop, men finns det inte någonstans något djupt roande och ironiskt i situationen? Den förestående evolutionära segregationen mellan könen bör ju eskalera i det att vi västerländska män helt enkelt verkar förlora vårt evolutionsbetingade värde. Snart kan vi bara producera kalla cash men inga barn. Ironin är ju obetalbar. Jag röstar för syntetisk konstbefruktning vilken dag som helst. Eller så kanske vi kommer, efter vad det verkar till skillnad från nu, att välkomna de mindre bemedlade från jordens alla hörn något varmare när vi behöver dem för att känna att vi själva har något bestående värde i västvärldens vid det laget asexuella fortplantningskedja. Den som lever får se.
.
Själv spenderar jag tiden med att läsa om en kvinna som även hon var bra på att producera pengar men sämre på att producera barn. Coco Chanel är en av mina stora idoler. Vid det här laget börjar jag nog ha harvat mig igenom det mesta som finns att läsa om henne på engelska. Det är inte konstigt att så mycket skrivits om denna fenomenala kvinna, hennes historia är en dröm för vilken biografskrivande författare som helst. Ännu mer eftersom hon var en kronisk lögnare gällande sitt eget liv. Det finns inte en historia om Coco Chanel enligt Coco Chanel. Det finns en hel drös av dem, alla med blandningar av sanning och lögn, verklighet och fantasi.
.
Lika komplex som ett tropiskt klimat och lika intelligent som en neurokirurg skar Coco Chanel egenhändigt ett snitt över hela modernitetens framväxt, en median i vilken hon drog upp linjerna för en tidsanda som syns så tydligt än i idag. Tillsammans med hennes många vänner och älskare, vilka innefattade så diversifierade karaktärer som Picasso, Dali, Stravinskij, Djagilev, Cocteau, Sert, Churchill, Capel och Hugh Grosvenor, den sistnämnda världens vid tillfället rikaste man, ritade hon designen för hur själva kärnan av den västerländska modernismens framväxt skulle visas, tolkas och bäras. Lika mycket feminist som hon var antifeminist uppfann hon, med sina kläder och sin livsstil, den moderna kvinnan såsom hon kommit att tolkas och skildras, som jobbar, som tjänar och som är psykologiskt oförmögen att låta sin stolthet och energi kuvas av varken män eller kvinnor. Intelligent, snabbtänkt, vitsig, elak, arrogant, stolt, varm, kall, sensuell, självständig, fattig, stenrik, anonym och världskänd bortom alla gränser var Chanel en karaktär i vilka alla motsatser möts, konkurrerar och frodas. Och ändå, trots att hon levt livet till max, på nivåer de flesta människor inte ens kan fantisera om, i slutet av dagen, var hon så otroligt ensam.
.
Som vanligt finns det här en sensmoral att ta hänsyn till, om man nu är fallen för sådant. I och med Aviciis tragiska bortgång för egen hand uppenbaras än en gång kändisskapets och division A-livets tragiska baksida: En ensamhet och en övergivenhet som kramar framgångens glädje ur livet, tillsammans med vad som än hade kunnat finnas kvar av ett mer genomsnittligt liv, om vi nu kan prata om något sådant. Den tragedi som var Coco Chanel är en lika stor del, om inte mycket större del, av hennes liv som de kläder hon skapade och som gått till historien som själva definitionen av stil och elegans. Men ändå. Själv föredrar jag tsunamin Chanel, den omöjliga människa som med en vilja av stål och vulkanisk energi allena, genom hårt och aldrig sinande arbete, murade in sig själv som en bärande vägg i det moderna samhällets framväxt. Den Chanel som vägrade att dö och som aldrig kan dö.