Stockholmståget rullar in, fullastat med skidor och påsklovslängtan. På stationsskylten "Björkliden" står numera "Blåkulla". Liftarna snurrar och solen skiner. Turisterna intar fjället. Nerstoppad i för stora pjäxor står en parvel på näsan i barnbacken. En pappa plockar upp, tröstar, ställer byltet i rätt riktning. Benen bär hela vägen ner och flickan strålar som ett litet norrsken.
Detta får jag beskåda på arbetstid. Vi är en skara människor som säsongsjobbar i fjällen för att fylla fritid med skidåkning och vandring. Vi bor kollektivt, sover i gängliga sängar i lyhörda rum och lagar gemensamma middagar av sådant som finns i kylen. Lapporten ser vi från frukostbordet och hem från arbetet åker vi pulka.
Jobbveckan på städschemat startar onsdag och avslutas söndag, som är stora avrese- och ankomstdagen när stugor och hotell töms på gäster, städas och fylls med nya gäster. Vi torkar spya som hamnat bredvid toan, river av smutsigt sänglinne och bär in rent, viker täcken likadant i alla rum, och så vidare. Många gäster städar bort sin egen smuts, andra gör det inte.
Två sorters fjällturister finns enligt en kulturgeografisk studie: den stillhetssökande fjällfantasten, som konsumerar minimalt och bär egen mat mellan fjällstugorna. Och upplevelsesökaren som helst tar helikopter till fjällsjö och topp och föredrar exklusiva restaurangrätter på fjällhotell med gott vin och utsikt. Framtidens utveckling pekar mot den senare. Någon koppling mellan turistkategori och stugornas städstatus vid avresa diskuterades inte i studien.
I boken "Välkommen till paradiset" granskar Jennie Dielemans turismens baksida. Hon skriver om hur vi på semestern blir skoningslösa turister som struntar i om hotellen i Thailand byggts av barnarbetare. På semestern ska vi "unna oss" allt som försakats under arbetsåret, och struntar i naturmisshandel och ortsbefolkning.
Här i Lapplandsfjällen förlorar samer renbeten, djur störs av helikoptrar och skotrar, marker trampas och skräpas ner, och så vidare. Detta vägs mot att människor kan avnjuta natur, och arbetstillfällen skapas. Som tur är finns gott om plats i fjällen.
Med lite hänsyn om varandra och miljön ryms vi allihop, både renar, stillhetsnjutare och upplevelsefantaster. Även partyprissarna, som bildar en egen kategori fjällturister. De struntar i både utsikt och stillhet. Några exklusiva middagar konsumerar de inte, bara medhavd öl. Eventuella upplevelser är de för berusade för att minnas.
Ett par unga norska grabbar, till exempel, huserade i Gammelgården i tre dagar. I söndags lämnades rummet i följande skick: Cirka femtio tomburkar och flaskor stod på fyra hyllor i garderoben.
Chips över hela golvet, spilld öl på mattan. På något vis hade de krånglat till detta med bäddningen. Lakanet, kudden och täcket låg under bäddmadrassen, badrockarna under sängen och handdukarna hängde i lamporna. En halvdrucken mjölkliter på fönsterbrädan. Glada i hågen checkade de ut, tio minuter för sent visserligen. Lika glada körde de fast med bilen och skottade sig sedan loss. Jag grubblar över varför man tar in på fjällhotell, sitter på rummet och pimplar pilsner. Men av dessa grabbar att döma var de jättenöjda med sin pilsnersemester.
Trots allt går det ganska fort att förvandla ett sådant kaos på blott tolv kvadrat till ett skurmedelsdoftande ankomstrum till skötsamma påskgäster. Men tänk om ett litet hotellrum kunde berätta sin egen historia, skriva en liten gästrapport om vad som skett och sagts. Möjligen skulle den behöva censureras innan publicering.