- Dra för gardinen, sa Anton och kisade under mössan som Olga stickat förra vintern innan hon dog. Det gör ont att se sommarn.
Kvällen var ung och Anton gammal. 87 år hade han levt och varit gift tre gånger. Alla tre kvinnor hade dött. Ensam låg han i dubbelsängen mellan blårutiga lakan och inväntade hemtjänsten fem gånger om dagen.
- Ska det vara nödvändigt med middag? sa han medan jag tog honom om ryggen och i handen.
Skulderbladen var skarpare än förra veckan. Cancern tog ett par tuggor var dag. Snart satt Anton på sängkanten, yr efter eftermiddagsluren.
- Det ska ätas och ätas, fast man inte arbetat på flera år!
Att sätta Anton i rullstolen var en omständlig procedur, fast han stånkade och svor och hjälpte till så gott han kunde. Trots sjukdomen var han ännu åttiofem kilo karl utspridd på 192 centimeter. Efter toabesök, "det var då ett krångel och vad ska man med ben till när man inte kan gå" och tio minuters protester satt han vid bordet med en randig kökshandduk under hakan.
Några fiskbitar slank ner och en halv potatis.
- Mat från en plastlåda, fnös han.
Fem piller i olika färger tippades ur dosetten och vidare i hans mun. Varje gång han svalde rös han. Sommarkvällen var varm men Anton frös. Ett element stod alltid på i sovrummet. En svag pinkdoft blandad med såpa hängde över köket. I den enorma moraklockan tickade minuterna. På sofflocket låg ett klarrött linnetyg vävt av kvinnohänder. Solen försökte tränga genom den blekblå rullgardinen och bildade en gloria runt Antons huvud. Han suckade. Blinkade och suckade.
- Olga, sa han. Och Anna. Och Carolina. Nu har cancern snart ätit upp oss allihop.
Antons hus var stort och rött och stod på en kulle och kikade ut över byn. Här var han född och här hade han levt med sina tre kvinnor. Femtio hektar hörde till gården och närmsta grannen bodde tvärsöver sjön. Linneorna stod blyga längs vägen till huset, prästkragarna stolta på ängen som bredde sig ner mot båtbryggan. Svalorna styrde in under lagårdstaket på bestämda vingar. Detta livliga liv pågick utanför Antons köksfönster. Förr i tiden studerade han det noga. Allt fanns nedskrivet i små svarta årskalendrar i byrån. "15 juni. 22 grader. Midsommarblomstren knoppas. Svalan sjöng redan vid femsnåret."
Anton var en bestämd man, van att styra över hemmanet. Känd i bygden var han för sin goda hand med korna som mjölkade enorma mängder som kördes till bryggan vid vägen i ottan, och för oxarna som var så fromma att han ledde dem till betet i bara en tvättlina.
Pillren på bordet var slut. Det var söndag och dags för snapsen. Flaskan stod inlåst i ett brunt litet skåp som han själv snickrat. Nyckeln låg i moraklockan. Snapsglasen i hörnskåpet och jag hällde upp. Anton tog ett djupt andetag, tippade huvudet bakåt och svepte allt. Hela livet hade han varit tenor i kyrkokören. Han tog av mössan, sträckte kroppen i rullstollen och sjöng:
- En vänlig grönskas rika dräkt ...
Han sjöng och ögonen blänkte och kvällen var vacker och tiden stod en liten stund stilla.
- Vem tusan har dragit för gardinen! sa Anton när sången var slut och jag drog bort gardinen och han tittade ut och jag plockade fram en nyköpt årskalender. Med snirkliga bokstäver skrev han: "7 juni. Klockan snart fem. Plastmaten smakar illa. Svalorna sjunger. Snapsen skaplig."
Han gick åter i säng. Den gröna hemtjänstbilen rullade nerför kullen och drygt två timmar senare tillbaka igen. I sängen låg han mellan sina blårutiga lakan.
- Dra för gardinen, sa Anton och kisade under mössan.