Svensk säkerhetspolis har enligt egna uttalanden i åratal ansett att vänsterister och islamister är farligare än nazister. Händelserna i Kärrtorp i Stockholm, i Uppsala, i Möllevången i Malmö och i Gävle, när knivbeväpnade nazister attackerat folk, har förhoppningsvis ändrat på villfarelsen – som etablerade medier hakat på.
För att ta det sistnämnda fallet brydde sig alltför många inte om att ta reda på sanningen. I radio, tv och tidningar benämndes, med något undantag, händelsen direkt som gängbråk när det i själva verket var en årligen återkommande demonstration med anledning av Kvinnodagen 8 mars som anfölls. Till och med kriminologiprofessor Leif GW Persson missade den detaljen. Värre är att polisen också gjorde det och släppte en utpekad gärningsman på fri fot efter 20 minuter.
Inte förrän Uppsala Nya Tidning, UNT, granskade polisens nedlagda utredning av en grupp nazisters knivattack mot en man på öppen gata i Uppsala i somras, mitt på dagen i åsyn av bland andra två polismän, öppnades förundersökningen igen. Nu leds den inte av polis utan av en åklagare som kan konstatera att inga förhör alls hölls med de misstänkta. Enligt Medievärlden kommenterade en av nazisterna den nedlagda förundersökningen på Facebook: ”Haha, vi kommer alltid undan”.
I dagarna väntas för övrigt domen mot de nazister som stått åtalade för attacken mot antinazistmanifestationen i Kärrtorp i december. Polisstyrkan var för liten för att kunna skydda demonstranterna.
Varför fegar medierna så ofta ur och vägrar kalla händelser och begrepp vid dess rätta namn? Hur kommer det sig att nazister och rasister tillåts inta våra gator och torg i yttrandefrihetens namn? Varför tillåts historielösheten få fotfäste, när så många har kunskaper om och till och med minnen från andra världskriget?
I Sverige utförde nazister den värsta terrorattacken i landets historia genom att spränga Norrskensflammans tidningshus i Luleå och mörda tre vuxna och två barn. Fem personer erkände dådet, men de dömdes för skadegörelse och inte för mordbrand! Handen på hjärtat – hur många minns den lektionen från sin skoltid?
Propagandan efteråt liknade den som nu förekommer efter nazisternas attacker: Offren utpekas som skyldiga i flera medier och de som verkligen är skyldiga behandlas med silkesvantar av rättssamhället.
I hela Sverige går folk nu ut och demonstrerar mot nazism och rasism med jämna mellanrum, istället för att vara tysta och rädda. Det inger hopp om framtiden.
En annan slags antinazistisk manifestation ser jag i söndagens konsert i Acusticums Black Box. Stahlhammer Klezmer Classic framför berättelsen om Semmy Stahlhammers far, som var med i den polska motståndsrörelsen vid tiden för andra världskriget.
Jag beklagar att jag själv inte åter kan höra Semmy Stahlhammer spela nu när han äntligen kommer till Piteå med fantastiska musiker i sällskap. Senast vi sågs var i Arjeplog för länge sedan, under Lapplands Festspel. Jag är mycket avundsjuk på alla som inte missar konserten. Den bygger på Semmy Stahlhammers bok ”Kodnamn Frisör” om hur hans familj påverkades av nazisternas framfart. Musikblandningen klassiskt och klezmer gör inte saken sämre.
Som Dan Engman, Pitebygdens Musikförbund, säger : ”I en tid då nazister åter marscherar på våra gator känns det som att det är läge att dra sig till minnes den mörka tiden på 1930- och 40-talet”.