Tredje avsnittet av ”Sherlock” har just gått av stapeln och ytterligare en säsong med den ”högfunktionelle sociopaten” är till ända. Om än den senaste säsongen i mitt tycke står sig slätt jämfört med den legendariska säsong två, så känns det onekligen skönt att ha serien tillbaka igen.
Just sociopater och psykopater råder det ingen brist på i rutan numera. I vad som nog kan betraktas som tv-seriens guldålder tävlar dessa karaktärer om vår uppmärksamhet, och drar mångmiljonpublik. Don Draper i ”Mad men” har fått sällskap av Raymond Reddington i ”Blacklist”, Harvey Specter i ”Suits”, Hannibal Lecter i ”Hannibal” med flera. Vi trängs numera för att få se dessa intelligenta, drivna tillika personlighetsstörda karaktärer briljera med sin intelligens och sin ambition. Även om de psykologiska epiteten psykopat och sociopat slängs omkring utan någon större urskiljning eller klinisk korrekthet sätter vår vilja att följa dem ett intressant fenomen i fokus: varför är vi så fascinerade av dessa empatistörda individer?
Som ytligt fenomen är det ingenting konstigt: med sin anti-sociala charm och sin intelligens följer trenden en gammal tradition där detektiver och poliser medelst intelligens löser tillsynes omöjliga fall. Vad som är nytt är att psykopaten gått från att vara fienden till att bli hjälten. I de många dråpliga situationer som uppstår när den omtyckte psykopaten beblandas med mer mondäna människor (ex ”Sherlocks” John Watson) uppstår kontraster som är en dröm för den moderne manusförfattaren. Det faktum att de trots allt inte verkar sakna känslor när det kommer till deras närmaste bidrar dessutom till gulliga historier. Fiktionens heroiske psykopat kan trots inte helt göra avkall på ”normala” känslor. I alla fall inte om vi ska stå ut med att följa dem speciellt länge.
Som samhällsfenomen betraktat är den omtyckte psykopaten intressant. Det ligger nära till hands att i vårt (nåja) postmoderna samhälle betrakta psykopatens popularitet som den senaste i raden av uppluckrade normaliteter. Omförhandlingen av empatins värde personifieras av fiktionens psykopat. I ett samhälle där populismen frodas och gamla system omvärderas är våra värderingar i gungning. Den så kallade politiska korrektheten betyder i dag ingenting annat än en någotsånär human människosyn, och epitetet ”vänsterextremist” används ofta mot dem som visar prov på någon form av mänskliga värderingar.
Men detta är nog inte den huvudsakliga förklaringen till detta popularitetsfenomen. Snarare ligger något av den fiktiva psykopatens/sociopatens charm i dess inkodade förmåga att åskådliggöra, att tolka utan att behöva bry sig. När världen nu blivit både mindre (internet) och större (samhällskontraster) är det betryggande med någon som på ett ögonblick kan göra allt förklarligt. Sherlock Holmes kan tolka alla scenarion genom deduktion, Raymond Reddington förstår hur alla världens kriminella element hänger ihop med röd tråd, Hannibal Lecter kan manipulera omgivningen till sin fördel. På så sätt följer dessa psykopater den funktion som länge innehafts av konspirationsteorin. Allt hänger ihop, och vi får via empatistörningens brist på brus en möjlighet att se tillvaron klart. Det skapar en illusorisk känsla av en tillvaro som bortom all synbar slump faktiskt hänger ihop. Fiktionens psykopat äger förmågan att utan samvete binda ihop världar.
Att tv-seriens psykopat i regel visar sig vara en rätt schysst människa är villkoret för att vi i slutet av dagen ska kunna identifiera oss med dessa karaktärer. Men det är också en fiktiv moral. Den som haft oturen att komma för nära en verklig psykopat vittnar nog om en mer skräckfilmsaktig upplevelse än John Watson gör. En relativ avsaknad av empati gör onekligen bra tv-serier, men som verklighetsspegling finns där en biton av någonting verkligt obehagligt. Låt oss hoppas att Sherlock Holmes och hans psykopat-kollegor kommer tillbaka, men att deras empatilöshet stannar där den hör hemma: bakom den flimrande rutan.