I det lilla, smådragiga huset i Kopparnäs samlar Elvira Seger kraft efter en intensiv skapandeprocess som, från och till, pågått under två år. I januari 2018 spelade musikkkollektivet Symphy’o in de sex spåren som skulle bli debutalbumet, också döpt till Symphy’o – på fredagen släpps den.
– Det är överväldigande. Att någonting som jag har skapat och rott i land finns för alla att lyssna... jag tror inte att jag någonsin kommer känna den här känslan igen, säger Elvira Seger.
För Symphy’o är i mångt och mycket hennes eget projekt, även om hon blandat in några av sina närmsta vänner för att förverkliga det. Hon är låtskrivare, saxofonist, producent, projektledare, distributör, ja till och med kokerska. Hela skivan spelades in under tre dagar och på plats var omkring tjugo personer; musiker, nära vänner och partners som umgicks i studion.
– Det passade mig ganska bra i det stadie jag var i då. Jag var väl typ 80 procent manisk, gick all in och blev helt uppslukad i det vi gjorde. Det fanns inte riktigt någon tid till eftertanke, vi bara körde.
Flera av låtarna berör psykisk ohälsa och är, enligt henne själv, på sätt och vis skriven av en annan Elvira Seger än den som dricker te vid skogsbrynet i Kopparnäs idag. Skrivandet fungerade som självterapi när det behövdes som mest.
– Låtarna är skrivna och inspelade innan jag fick min ADHD-diagnos. När jag lyssnar på dem nu kan jag tänka gud, det var så jag mådde då.
– Låten Lost skrev jag till exempel för två år sedan, då jag mådde skit och hade mitt livs sämsta period. Jag visste ingenting. Jag satte mig vid pianot och det låter så corny men jag behövde verkligen det, skriva ut allt. Det var första gången jag kunde översätta mina känslor i låtskrivandet.
Mixningen av den pop- och jazzinfluerade skivan har hon fått hjälp med av tidigare musikhögskolekollegan Emil Aspegren. En process som bestått av att stötta varandra i stundtals uppgivenhet, stundtals ”yes, där satt den”.
– Fram till de fyra sista utkasten bara grät jag i frustration när jag hörde allt. Det har gått i sådana vågor, vissa dagar låter allt skit och andra dagar låter det otroligt. Mixning är verkligen det sjukaste hantverket.
Elvira Seger är 27 år gammal och kommer ursprungligen från småländska Vaggeryd. Hon flyttade till Piteå för fem år sedan för att studera vid Musikhögskolan, och här har hon stannat.
– Jag känner mig mer hemma här än där jag kommer ifrån. Storstan har aldrig lockat, nu bor jag i skogen liksom. Det är en enorm frihet att kunna gå upp mitt i natten och spela saxofon, när jag skrev låtarna till albumet fick jag liksom sitta tyst i lägenheten på Ankars.
I väntan på färdigställandet av skivan har hon skrivit en barnföreställning, ”Innanför skogen”, som förväntas ha premiär i september. Med den vill Elvira Seger uppmuntra till att alla känslor är okej att känna. I höst kommer hon också hålla i ett musikskrivarläger för ungdomar. Allt bottnar i viljan att skapa, och locka ur skapandet hos andra.
– Det spelar mindre roll vad man gör, det är viktigare att faktiskt göra. Jag kan vara orolig för det själv, får man höra från flera håll att den här plattan uppskattas så måste jag ju leva upp till det. Då känns det skönt att jag redan börjat på något nytt.
I augusti ska Elvira Seger ner till Stockholm för att spela in flera låtar hon har på gång. I övrigt är den största förhoppningen att få åka ut på vägarna.
– Jag är aldrig så lycklig som när jag står mitt på en scen med en symbal som slår i armbågen, med personer som jag väljer att spela med och som väljer att vara där.