Välljudande fredag hos Up Sweden

Den annars så trista infarten till det lika tråkiga p-huset på Prästgårdsgatan var i vanlig ordning ett vattenhål för den som är nyfiken på morgondagens musiktrender. Musikföreningen Up Sweden bjöd i år på musik med tyngdpunkt på lokalproducerat.
Så när Umeås Fristad tvingades ställa in fredagens öppningsspelning på grund av sjukdom blev rykande färska garagebandet The Dazzled från Piteå inkallat med kort varsel.
Att detta endast är tredje
giget - bandet kunde bland annat ses på Krokodil i början av juni - är svårt att tro med tanke på den jävlar anamma och scenrutin som utstrålas. Det sägs dessutom att låtar utvecklas på löpande band.

Jag sätter näsan i regnvädret och sniffar mig till influenser från bland andra Hives och Pearl Jam, i deras punkigare stunder, och delar ut guldstjärna för otvunget växlande mellan fyr- och femtakt på en låt som jag tror heter "International".
Christoffer Sundkvist vid micken är dessutom skön att se på ett Howlin’ Pelle-vis och
gitarristen Erik Törnblom spelar alldeles strålande funktrioler. Ljudet är bra, under hela kvällen, och konserten måste ses som en osande gruppinsats.
Likväl, fullt ställ från start till mål funkar i en halvtimme, men inför längre spelningar kan det vara läge att tänka dynamik OCH kraft.

Till tonerna av ofta festivalskrålade "Seven nation army" drar Umeåkvartetten Captain Longshot i gång sitt set som växlar ledigt mellan riffig Chili Peppers-funk och postpunkigt välljud.
Jag är tveksam till om bandet helt hittat sin röst och mejslat ut den egna platsen i etern än men det är inget longskott att kaptenen och hans besättning får en högtflygande framtid. Musikaliteten och drivet finns.
Jag tittar mig runt och undrar var publiken är - det är ju knappast bland coverbanden i öltälten som musikframtiden skådas. Men för dig som inte var där rekommenderas en Myspace-sökning efter låten "Mean machine beauty queen".
Charmiga sångaren David Lindahl har dessutom avkodat mellansnackets mystik. Han tar sig tid att fråga vad nyanlända lyssnare heter och presenterar "Pandora’s box" med finsk dansinstruktion. "Inte för att skryta men jag brukar i alla fall dansa till den här ..."

Kvällens bästa vokalist hittas emellertid i 8 steps to perfection från Norsjö. Christian Holmström har guld i strupen och påminner mig vagt om australiensiska soulrockaren Diesel.
Över huvud taget är detta ett band som inte legat på latsidan när det kommer till stämrepetition och med tre gitarrer har de också tänkt till med sina arr. Alla register täcks in och krockarna mellan strängbändarna är ytterst få.
Akustiska ljudet i botten känns välkommet på en annars rätt distad kväll men ett av de åtta stegen mot perfektion är att tagga ner en gnutta.
Killarna känns övertända för att vara ett rockigt soulband som ger varma magkänslor. Det är mycket "fuckin’ hell yeeeah" och poserande och läderväst och testosteron.
Sammanfattningsvis: en för framtiden mycket lovande kväll. Men var finns de rockande
tjejerna?