Confetti
Rosvikskören fyller 30 år och firar detta med en jubileumskonsert. Trots det väl tilltagna priset av 200 kronor per biljett kom 230 personer till Christinasalen för att lyssna på körens konsert under lördagskvällen. Morgan Stenberg agerar konferencier för kvällen och gör så med bravur. Upplägget är att låtar från Rosvikskörens trettioåriga verksamhet dras ur en hatt, presenteras och sjungs därefter.
Den dragna repertoaren blir en folklig och poppig sådan med stycken av Benny Andersson, Eric Clapton, Evert Taube, Magnus Carlsson och Stefan Nilsson. För några år sedan gjorde Rosvikskören ett Abba-projekt, och de gillar sin Abba. När deras låtar dyker upp lever kören upp. Väl inövat och med glädje sjungs låtar som alla i publiken känner igen, ung som gammal. De bitvis slätstrukna arren gör mig stundvis uttråkad, men glädjen på scenen går inte att ta miste på, och den smittar.
Rosvikskören är en amatörkör och låtsas inte vara annat. Somliga stämmor sitter inte som ett smäck, viss dynamik saknas och det finns stycken som inte går hem. Benny Anderssons ”Kärlekens tid” är ett arrangeringsmässigt sömnmedel och Magnus Carlssons ”Välkommen hem” inte riktigt samstämt. Jag kommer heller aldrig någonsin att förlåta användandet av ett elpiano i samband med körmusik eller klassisk musik istället för ett akustiskt piano eller en flygel. När plats och möjlighet finns tillgängliga finns det inga ursäkter som kan motivera en sådan styggelse. Ett elpianos horribla ljud kan döda vilken kör som helst.
Frånsett elpianot kan jag ändå inte tänka mig ett bättre firande när en kör fyller 30. Mycket folk, trevlig stämning, publiken bjuds in, det sjungs allsång, det bjuds på skämt och anekdoter. Kören har onekligen ett stort stöd och de framför sång med stor glädje och engagemang. En eloge ska också ges till dirigenten Lina Larsdotter och till Morgan Stenberg för hans karisma och humor.
Bästa numrena är ”Färger i en vind” från Disneyfilmen Pocahontas med Marie-Charlotte Bergh och Jenny Engberg som solister, ”Gabriellas sång” av Helene Sjöholm, Anders Nybergs arr av ”Asika Thali”, en kanon vars titel jag inte uppfattade och Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” som dedikeras till den sanna kärlekens första kyss.
Publikfriande och inbjudande blir Rosvikskörens 30års-konsert en publiksuccé. Jag har inte sett så många människor i Christinasalen sedan jag på gymnasiet tillsammans med andra klasser tvingades dit på arrangemang som tydligen hörde till skolgången. Stående ovationer och positiva kommentarer gav sitt stöd till kvällen. Det är lätt att dras med i glädjen.