Tre stilriktningar i fin harmoni

Under vinjetten Perfect Harmony manifesterar Svenska jazzriksförbundet och föreningen Impra ett mer jämställt klimat i musikvärlden. Publiken fick möta tre helt väsensskilda akter när turnén nådde Piteå på onsdagskvällen.

Karin Inde provsjöng i musikhögskolans stora studio redan 1996. När hon nu är tillbaka är det med erfarenheter från turnéer och fyra egna skivsläpp. Jazzpop är en bra beskrivning när hon river igång sitt korta set.
Inde, som kompar sig själv på ett Rhodes, har en vuxen röst med både fyllighet och bra spets. När hon slår över till svenska och sjunger "Om du undrar vad jag gör ..." finns där plötsligt en skevhet och någonting lätt gällt som får mig att tänka "aha, en kvinnlig Håkan".
Allt är inte bra, men öppningen med en promenadtempolåt om en klänning där hon ska "slip into something more comfortable" är skitsnygg med fräcka basfigurer från Annika Törnqvist som ger generös utdelning. Den nya låt som måste heta "Monsters" har också en fin rytmisk uppbyggnad, mycket tack vare Chris Montgomerys hi-hat-konst. Han är en styggt bra trummis med fint sound och smakfulla inpassningar. Bandet kryddas av Kristin Lidell som alternerar mellan dragspel och trumpet och en triangel som hon hängt upp i sitt blåsinstrument. Charmfaktor: hög.

Den mest konventionella jazzen den här kvällen spelas av Cecilia Wennerström (tenorsaxofon) och Ann Blom (piano). Samtidigt ger den slimmade duosättningen en annorlunda lyssningsupplevelse. I längden lätt enformigt, men i små doser är det bara på gott. De blir på något sätt kvällens mest abstrakta akt, men jag gillar dem. Musiken är vilsam utan att för den skull bli mjäkig. "Blow wind" är vad den heter, meditativt piano och fladdrande saxofon i anspråkslöst, men vackert möte. En annan pärla är Ann Bloms "Liten Anna-Karin" med ett muntert drillande piano och en uppbyggnad där melodier ömsom går på egen hand och ömsom vävs samman. Sväng!

Sist ut den här kvällen är Jeanette Lindström. Av allt att döma ska man se fram emot den kommande plattan. I sällskap av ett nytt band ger hon flera smakprov och av allt att döma blir det en ganska mörk historia. Hon är kärvare än vad jag minns henne, men bra, riktigt bra.
I ödsliga balladen "River" ger små rörelser stor effekt och mäktiga "Morning" kompenserar sin evighetslängd med ett livligt upplägg. "We would", ännu en ballad, sticker ut med en liten rysarrefräng.
Hon backas upp av ett band som tycks mer intresserat av att bygga en groove än att lira solon. Även här finns Montgomery med på paletten och tyglarna är friare än hos Inde. Lindströms fina röst gör sig jättebra i inramningen med enbart rhodes (Joakim Simonsson) plus bas (Johannes Lundberg) och trummor.

Sent på vårsäsongen, dagarna innan löning eller kort och gott ett bra tv-utbud? Vad som får en större publik att utebli är svårt att sia om. Hur som helst känns det trist med utställda stolar som inte fylls av kött och blod. Det här programmet förtjänar bättre.