Det är märkligt att det, undantaget folket bakom Diggiloo, skulle krävas en stockholmare inom filmbranchen för att förstå vilken fantastisk musikscen Storforsen är. Arrangemanget och Håkan Bjerking ska ha ett plus för idén i sig. Ifrån dessa klippor borde det ljuda allehanda musik betydligt fler sommarkvällar än vad det i nuläget gör. På lördagen var det dags för Musikfesten i Storforsen att för första gången bjuda på musik med forsen som brusande fond. Tre skånska artister med var sitt band bjöd på tre väldigt olika konsertupplevelser och
publiken såg ut att njuta av över tre timmar livemusik.
Sanna Nielsen valde att göra entré längs trärampen ner mot scen, vilket såg mer än svårt ut i hennes decimeterhöga klackar. Väl på scen berättar den 27-åriga skånskan hur hon drömde om att sjunga på en stor scen och hur allting började med Celine Dion-covers i ett rosa flickrum i Edenryd i Skåne. Sedan bjuder hon och hennes säkra band på just en Celine Dion-cover. En käck version av "I drove all night".
Genom hela spelningen är det Sommar i P1-känsla. Sanna Nielsen berättar med värme om olika episoder i hennes karriär. Bland annat får publiken höra om när programledaren för Svensktoppen, Kent Finell, ringde en 11-årig Sanna Nielsen och berättade att hon kommit in på en andraplats, och fick till svar "Tusen tack, men vem är du?". Hon får applåder och spelar den låten; "Till en fågel".
Det är som någon i publiken sa: "Man förstår varför hon går hem". Sanna Nielsen besitter inte bara en klanderfri röst och har ett stabilt band i ryggen. Hon är också genuin mellan låtarna och skapar en tokfolklig atmosfär mellan sig och publiken. Det är allra bredaste svensktopps-powerschlager i en ursvensk miljö. Klart det funkar, men det blir i vissa partier aningen för slätstruket och ofarligt.
Bäst gör sig Nielsen i "You raise me up" på svenska, döpt till "Rör vid min själ" där en mer lågmäld Sanna Nielsen kommer fram innan höjningen före refrängen och en stämningsfull känsla rullar ut över klipporna. Det är något väldigt filmiskt över den låten just här, fullt i klass med "Gabriellas sång" från filmen "Såsom i himmelen". Även den förtjusande avslutningen med dunderhiten "Empty room", som vandrar mellan ömt bräcklig och explosivt råstark, bör nämnas och sticker ut som positiva nummer i den aningen slätstrukna helheten.
Amanda Fondell är mittenakt denna kväll, och kanske är det därför den sista svenska Idol-vinnaren är så fruktansvärt övertänd. Inklämd mellan giganterna Nielsen och Wiehe är det full gas från första sekund, men med
röriga versioner av "Made of" och Motown-klassikern "Please mr. Postman". Det finns så klart en väldig vilja av en ung, egensinnig artist att göra dessa klassiker med flera till sina egna, men 17-åriga Fondell faller på eget grepp. Det blir forcerade versioner med mest läten och skrik där sången slarvas bort fullständigt, som en vansinnig blandning av Amy Winehouse och Manu Chao på sina respektive sämsta humör.
Den stora ljuspunkten är när huvudpersonen säger att "nu lugnar vi ner oss", skickar ut bandet och bara får ett naivt men fint plinkande piano som komp i Ane Bruns "True colors" som Amanda Fondell uppträdde med i Idol. Här kommer det bästa av artisten fram, hennes raspiga och känslofyllda röst och hennes unika frasering av texterna.
Amanda Fondell är i stort behov av egna låtar som hon kan utvecklas med och forma till sina egna både på skiva och live, utan att vara tyngd att göra en "mer unik version" av någon annans låt. Lite hopp får publiken också när de som sista låt kör "en låt som jag själv har skrivit, en liten tjuvstart...". Det låter härligt rockstompigt och sexigt förföriskt. Överlag var detta dock bara ett ytterligare bevis på vad vi redan visste, man kan inte skapa popartister med en standardmall. Det är varken rättvist mot de unga artisterna eller publiken.
Mikael Wiehe är den han är,
aningen trubbig men varm, ingen fantastisk sångare men en stor artist. Det är inget nytt under solen denna kväll heller, men det känns alltid speciellt när man sitter framför en scen med Mikael Wiehe på. Som sjunget från ett hjärta till alla andra hjärtan där ute på klipphällarna. Den känslan försvinner inte av att Wiehe denna gång har ett band bakom sig, snarare tvärt om. Bandet, med bland annat Lars Halapi som varit med i Bo kaspers orkester och har spelat gitarr med bland andra Olle Ljungström och Ulf Lundell, ramar in känslan i varje låt på ett förtjänstfullt sätt.
Länge ser det ut som om kvällen ska bli en hyllning till både livet och kärleken, i stället för ett politiskt brandtal. Låtar som "Jag har vänner", "Den jag kunde va’" och "Mitt hjärtas fågel" bevisar den känslan. Sedan ska "Titanic" brännas av, det osänkbara skeppet kopplas då som nu till kärnkraften och Lars Halapis kusligt ylande gitarrslinga kopplar greppet om Storforsen och politiken är fullt närvarande.
Vare sig det gäller finanspolitik, radioaktiva sandlådor
eller vännen Björn Afzelius verkar det finnas en ärlig berättarglädje i både tal och sång hos Wiehe. Man lyssnar nyfiket på varje ord. När finanskrisen är ämnet faller ett lätt regn och gör klipporna hala. "En sång till modet" och "Det här är mitt land" körs. Det är liksom en best of-spelning i smyg, men samtidigt rasande aktuellt.