Thåström skakade fram midnattsmörkret

När jag var liten utövade midnattstimmen en oerhörd makt. Att inte somna före tolvslaget var det samma som en vaknatt - i samma sekund som ett nytt dygn föddes vaknade monstren under min säng.
Hade jag fortfarande varit åtta år när fredag blev till lördag på Luleåkalaset hade jag kissat på mig av rädsla. Vid midnatt står scenen och blinkar till tunga industribeats medan tjock rökdimma lägger sig över bygget som med hängande plåt, (spelbart) metallskrot och industriställningar mest påminner om en avancerad bdsm-klubb.
Svarta, hotfulla moln fyller himlen över lika svart Luleåvatten och när Thåström först femton minuter senare gör entré skakar hans händer febrigare än någonsin. Den jagade blicken och rörelsemönstret är hans vanliga korsbefruktning av Night of the living dead och valfri dårhusrulle.

Varje led i karriären finns representerad här - i samma gryta kokar industrislamret, det sprakande becksvarta från Sällskapet, punkattityden och de innerligt självutlämnande visorna.
Thåström gör dock ingen Ledin utan överraskar med låtval och arrangemang, även om låtlistan ser i princip likadan ut hela turnén. Inledande "Släpp aldrig in dom", ett långsamt och blytungt skavande nummer sätter tonen. Den lysande - musikaliskt och ljusmässigt - konserten på Piteå dansar och ler 2006 framstår som akustisk och återhållsam i jämförelse.
Enda Ebba-låten är "Die Mauer", Imperiet representeras av en diskostompig "Var e vargen" och långsamt mäktiga "Du ska va president". I övrigt är det ett brett urval från soloplattorna med vilopunkter endast i vemodiga "Fan fan fan" och "Långtbort".

Bob Hund-gitarristen Conny Nimmersjö är saknad men nu finns Tomas Hallonsten med och knorrar och fräser med analogsynth vid väl utvalda, ofta oväntade, ställen. Ambiensmäster Pelle Ossler är förstås på plats med elgitarr och stråke, liksom alltid stadiga "Rockis" Ivarsson på bas.
I deras behandling kan ett ensamt ackord dras ut och förvridas till oigenkännelighet medan Thåström kryper ihop i skrikande fosterställning. Jag stornjuter av denna midnattstimme som dock vore i svartaste laget utan stjärnan till ljusdesigner. Skakar möjligen händerna lika okontrollerat som Thåströms på ljusbordet? Epileptiker gör sig inte besvär!