Svårnärmad indianpop

Musiken ska få en dimension till live, det är därför man går på konsert. Men Andreas Söderlund lyckas inte med det. Iklädd pälsrock och indianskrud gör han så nära allt man kan hitta på på en scen; han rider förstärkare, dansar regndans och visar bakdelen mot publiken. Allt det är en trevlig syn. Däremot försvinner en del av charmen i
Söderlunds ljudexprimenterade pop i det larm som kommer från
Banditscenen. Hans skånska drunknar och de fina stigarna som bygger upp hans svenskspråkiga poplåtar får man leta hårt för att hitta.
Publiken är någon annanstans. De som kommit sitter på kullen men det berör inte
Andreas Söderlund som verkar göra sin grej oavsett. En gång i tiden var han sångare i Niccokick som gjorde 00-talets bästa EP "Turn 27". Han har även producerat Hello Saferide. Det är med nyfikenhet jag ser fram emot
Söderlunds debutalbum som kommer i september men förutom den fantastiska indianen på scenen har i alla fall jag svårt att hitta njutning i den korta konserten där applåderna ekar ödsligt efter varje låt.
Bäst låter singeln "Hawaii" men annars är en axelryckning det jag lyckas uppmana. Det blir ett stort "Jaha, vadå?"