Svängig vokalmusikkonsert

Det svängde riktigt bra redan från första stund. De fyra tjejerna i vokalgruppen Kongero, fångade publiken från första stund. Specialiserat sig på folkmusik har man gjort, och svensk sådan i första hand. Att sång "går hem" hos människor kanske till stor del beror på att instrument och kropp är ett. Man står vänd mot sin publik, och en omedelbar kontakt skapas. En instrumentalist har alltid sitt instrument att tampas med, och ibland kan nog det bidra till publikkontakten försämras.

Vi fick under ungefär 45 minuter ett smakprov på vad man kan åstadkomma med fyra röster. Företrädesvis svensk folkmusik uppblandat med ett par medeltida ballader. Några av sångerna var egna kompositioner och allt man framförde under kvällen var egna fyrstämmiga arrangemang. En tydlig textning var ett annat kännetecken för gruppen, och det fanns inga svårigheter att följa med i sångernas budskap.
Jag talade efter konserten med gruppmedlemmen Emma Björling, och fick veta att programmet man just framfört kommer från en skolkonsertturné man just avslutat i Södermanland. Att sjunga med rak, vibratolös röst gör det också lättare att intonera tillsammans. I övrigt när man skriver sina arrangemang sneglar man ganska naturligt på instrumentalgrupper som spelar folkmusik. Fiolen, som kanske är det vanligaste instrumentet inom folkmusiken och som ligger den mänskliga rösten närmast, får ofta vara förebild på hur man utför drillar och annan ornamentik.
Publiken visade tydligt sin sin uppskattning för Kongero och fick sig ett extranummer, där också 6 tjejer från Framnäs och Musikhögskolan deltog. De läser folkmusiksång för Emma Björling som för övrigt också ingår i arrangörsstaben.