Spännande trio i musikalisk spis

Ale Möller. Namnet brukar borga för kvalité, men vilken musikalisk spis som erbjuds när hans namn står på affischen är inte självklart. Den här gången är det varken det egna bandet eller ett stort kollektiv han presenterar. Nej, här är det triosättning med främst mandola och fioler som gäller i ett gränsöverskridande och samtidigt ganska lättsmält program med hög halt av det som populärt kallas spelglädje.

Möller själv spelar inte "andrafiol" den här kvällen, utan snarare tredje. Om han gråter över det? Inte. Han är glad som ett barn på julafton över att kunna visa upp och backa upp sina medresenärer under den pågående turnén, båda två meriterade - ja, de har till och med kallats legendarsiska - var och en på sitt håll.
Aly Bain från Shetlandsöarna lär vara en av Skottlands främsta fiolspelmän. Kan tänka mig det. Bländande "Hector the hero" är ett av flera av hans nummer som lyckas vara både kärva och så där andlöst vackra på en och samma gång. Han låter stråken dansa vild staccatodans under något som presenteras som "värmländsk djävulspolska" och han bjuder både på bröllopsmarsch och danslåtar. När ni läser detta har jag redan hittat favoritklipp på youtube med den här sköna profilen.
Personlig favorit den här kvällen är Bruce Molsky, flyhänt och varm entusiast för "southern music" som företrädesvis väljer fiol, men även banjo och gitarr. Han bjuder på en rad amerikanska old time-nummer och flera gånger bidrar publiken med muntert fotstamp. Det blir närmast en "håjladokonsär" i ett par av hans mest ystra stunder, men han har även en mer ljuv sida som kommer fram perfekt i egna, afrikanskt influerade "Brothers and sister" framförd på stålsträngad gitarr och med perfekt flöjtuppbackning från Ale Möller. Det är dessutom Molsky som bidrar med ändamålsenliga om än inte sensationella sånginslag, exempelvis till piggt 16-dels banjoplock i "Hills of Mexico".
Därtill, förstås, Möller som mestadels håller sig till sin mandola som blir själva kittet i många av låtarna.

Här sker ett möte. Någonstans mellan vindpinat skotskt ölandskap, den amerikanska södern och i någon mån det svenska folkmusikarvet blir det närmast sömlöst. Det slår mig att ett flertal låtar, trots sitt utländska ursprung, har någonting som snoasvensken kan identifiera mig och jag tänker att det är det här - när tonkonsten effektivt suddar ut nationsgränserna - som måste vara världsmusik.
Den fina presentationen av låtarna och det humoristiska mellansnacket gör förstås sitt. Vi får exempelvis veta att upphovsmannen till en av de gamla amerikanska pärlorna inte gillade bluegrass med motiveringen att det var för nymodigt.
Avslutande, käcka "Charmin’ Betsy" blir ett underbart amerikanskt allsångsnummer, värdigt en väl genomförd konsert där precision, tradition och sväng bildar en välljudande alians.