Det är självklart att Sahara Hotnights ska spela när Trästockfestivalen fyller 20 år. Västerbottningar som de är och att de upptäcktes i Skellefteå 1996 gör sitt. De kliver på som sista akt på den stora scenen strax efter midnatt inför en stor publik med senaste självbetitlade skivan i ryggen. Mycket har hänt sedan skivdebuten med "C’mon let’s pretend". Som det låter live i dag är det nästan svårt att tro att det är samma band. De inledande låtarna med bland annat "Let you down" från senaste skivan och de två stora hitarna "The loneliest city of all" och Cheek to cheek" körs i något tillbakadragna versioner. Rösterna med ständiga körer bakom Maria Andersson och melodierna får stå i centrum.
Genom hela konserten jobbar bandet hårt för att få med publiken på noterna, men det biter aldrig riktigt. Över lag känns det som om Sahara Hotnights och deras låtar är två skilda saker. Maria Andersson har med åren blivit en riktigt duktig rocksångerska och bandet låter klanderfritt, men det är just det som gör spelningen lite tråkig. Låtarna körs rakt upp och ner, bandet stämmer om, kör nästa. Det opolerade och uppkäftiga intrycket som gjorde tjejernas framgång finns liksom inte där, och det märks.
Visserligen lyfter det lite med "Visit to Vienna" men publikleden tunnas ut efterhand under det nästan en timme långa giget. Knappt några mellansnack och när bandet inte får med sig publiken känns det som de slår på autopiloten och tar den här kvällen i hamn på slentrian. När Maria Andersson sjunger "If this is it who’s fooling who" känns det symptomatiskt för den här kvällen. Är det Sahara Hotnights som lurar publiken att de är någonting annat än vad de faktiskt är eller är det åskådarna som lurar bandet att de är större än
vad de egentligen är? Jag vet inte.
Visst är det härligt att höra "Quite a feeling" live, men den känslan går alldeles för fort över. Avslutningen med "Walk on the wire" talar för sig själv, när konserten borde växa så drar bandet den tillbaka och sätter punkt. Några extranummer blir det inte, och jag personligen går från scenen med en oroande känsla att Robertsfors stora rockband har passerat sitt bäst före-datum. Motbevisa mig gärna.