Ára blandar utan respekt

Jojk. Samisk musik sprungen ur den karga naturen och de knappa levnadsvillkoren. En ensam same vid brasan i sin kåta eller sittande på en sten blickande ut över fjällvidderna. Visst har vi alla en föreställning om den samiska folkmusiken. Alla de fördomarna kom på skam vid fredagskvällens konsert i Black Box med den relativt nystartade gruppen Ára. Musiken kretsar helt naturligt kring gruppens sångare, Simon Issa`t Marainen. Han berättade i konsertens början att jojken oftast handlar antingen om särskilda personer, eller om renen som för samerna är en livsnödvändighet.

En helt respektlös blandning av många genrer inom populärmusiken med tyngdpunkt på stämningsskapande klanger präglade musiken. Lägg så till den för det mesta ordlösa sången så har ni gruppen Áras sound. Jojk består av ständigt upprepade tonslingor med inslag av text ibland, för övrigt till stor del ordlöst. Att bygga upp stämningar lyckades man bra med. Särskilt trumpetaren Johan Asplund gav med sin vackra och ödesmättade ton en upplevelse av öde vidder och vildmark. Slagverket bidrog också med suggestiv rytm och pukorna som ofta fick avsluta låtarna, förmedlade en känsla av samisk trolltrumma.

När konserten började kännas en aning enahanda kom gruppens gästsolist in som en klanglig förnyare. Sofia Jannok är ju en etablerad sångerska sedan flera år. Tillsammans med gruppen och Simon framfördes bland annat en jojk med text av konstnären Valkeapää. En riktigt melodiös sång som kändes uppfriskande.
Ännu mer melodi fick vi i extranumret, som komponerades till minne av den stora förflyttningen av samer från Karesuando i norr, till marker längre söderut i landet. En alldeles tydlig influens av den irländska folklåten "Londonderry air" avslutade konserten.