Politik, brusten kärlek och revolution

"Hej vänner! Jag är glad att komma till storstaden." Luleå är förvisso större än Yttersti där Mikael Wiehe spelade i fredags men frågan är om inte lyssnarna var fler där.
På Trästockfestivalen fungerade det också att ställa mannen, myten, agitatorn ensam på en jättescen men i Luleå är stämningen inte fullt så familjär. Icke heller musiken - under de fyrtiofem minuter jag lyssnar ges inte en enda(!) låt från nya "Sånger från en inställd skilsmässa". Varför det ryggas för detta bittra, sårade material är svårt att fatta.
Odynamiska standardversioner av "Cheops pyramid", "Flickan och kråkan" blir det istället. Förvåningsfaktor försumbar. Det sjungs till Modet och till Friheten. Kuba hyllas, Ohly dissas. EU-valet kommenteras.
"Jag är stolt över alla oss som röstade på vilket jävla parti som helst utom Sverigedemokraterna".
Så följer åtminstone Peggy Seegers "Valet", fingerplockad, intensiv och engagerad.
Våren 2002 var jag med och spelade in en radiokonsert med Wiehe och hans eklektiska band Svarta blocket i Jönköping. I natt lyssnade jag på råmaterialet igen. Slutsats: det är dags för ett nytt liveband. Ensam är inte alltid stark, vilket Wiehe vet - skilsmässan ställdes ju in.

Den brustna kärleken personifieras istället av Anna Ternheim. Svårmod, göra-slut-tips och terapitexter så klart. Men minns ni hur hon brukade stå limmad vid micken, med luvan motsträvigt över huvudet utan ett leende mot sin publik? Glöm allt det där!
Redan i inledande "Shoreline", som hon med den äran gjort till sin, får vi ett varmt, inbjudande smil. "I’m not the boy I used to be" sjunger hon och det känns självförklarande. Utrycket är öppnare och kvinnligare, helt i linje med senaste "Leaving on a mayday".
I en annars så gubbig festivalsommar är det befriande med ett band med hälften kvinnor. Här finns Ellekari Larsson och cellisten Leo Svensson, bägge från The Tiny (vilket hörs vill jag lova), här finns fina jazzbassisten Patric Thorman och Nino Keller som älskar sina pukor. Delikat körsång och slagverksjobb signeras Linn Segolson.
Ternheim öppnar inte famnen, men känslor skymtas, och hon får en småsalig publik att klappa i takt.
På "A french love" blir dock trevligheten för mycket; akgitarren åker i golvet, sångerskan dyker efter och ger den en manglande omgång den sent glömmer. Kanske ett resultat av att ha spenderat sommaren med Thåström? Ännu mer av den mannens tyngd skulle dock inte skada.

Tyngd och mangel är det ingen brist på när Bob Hund hälsar "damer och herrejävlar" välkomna. Folk, däremot. Vad har Luleå emot Skåne?
Legendarisk publik och legendarisk konsert, undrar Thomas Öberg balanserandes på monitorstapeln han byggt. Nä, knappast! Det är ett kärt, välljudande (läs: oljudande) återseende men revolutionen tycks fortfarande inte på gång.
Att Conny Nimmersjö stoppar kabeln i örat och producerar tinnitustjut, att Öberg är svensk mästare på kast med liten mick och hoppar fem meter upp i luften, att sjunde bandmedlemmen är en spelande trafikkon och att Jonas Jonassons safarimustasch vuxit till övermänskliga proportioner är kul en hel konsert endast om det är första gången man ser den skeva hunden.
Sen måste det övertygas med fantastiska låtar, för sådana har man gott om. Sega extranumret "Fantastiskt" är inte en av dem, hur dyrt det enda singelexemplaret än såldes.
När Bob Hund började var de ett band i mängden, om än jäkligt originella. De är fortfarande bara ett band, men nu i ofantliga mängder. Att sålla bättre bland den digra låtskatten rekommenderas. Höj volymen och ge oss "Düsseldorf". Melodier är ingen synd!