Rolf Wikström
Elgitarren inleder och avslutar nästan varje låt när Rolf ”Roffe” Wikström håller konsert på Norranscenen under första kvällen av Trästockfestivalen i Skellefteå.
Med en opolerad, mörk röst sjunger Wikström ibland utlämnande, ibland lekfullt, humoristiskt, ironiskt och raljerande om klassamhället, politiken, kärleken, åldrandet, kvinnor och dekadens.
Rolf Wikström lever och andas blues, såväl i scenpersonligheten som i musiken.
De personliga och ofta komiska mellansnacken ger en känsla av att artisten står inför ett gäng kompisar på en rökig bar i Mississippi.
Ursprunget i den ursprungliga, avskalade, akustiska deltabluesen lyser igenom i många av låtarna men har i Wikströms regi piffats upp och rockats till med trummor, bas, klaviatur och stora mängder elgitarrsolon.
Att det var nästan 40 år sedan Wikström släppte sitt debutalbum och att många år av album och spelningar har tillkommit sedan dess märks på den avslappnade attityden på scenen och de spontana utsvävningarna i såväl gitarr som röst. Wikström klär inte upp sig för att stå på scen, det är t-shirts och jeans som gäller på samtliga i bandet och Wikström tänder en cigarett mellan låtarna.
Scenen känns lika naturlig som om vi befann oss i hans eget vardagsrum. Men utöver att rösten kanske är en aning stelare än den var när det först begav sig, så är det en energisk Wikström Skellefteå får uppleva, som uppenbarligen älskar vad han gör.
Trots ett generöst regn är det en stor publik i varierande åldrar som kommit för att titta på bluesveteranen, ofta kallad Sveriges blueskung. Regndropparna faller av skumpande paraplyer, där paraplyhållare undertill gungar i takt till musiken. Några inte li förutseende konsertbesökare framför scenen står dyblöta och torkar regnet ur ögonen, men vädret verkar inte ha dragit ner stämningen nämnvärt.