Moon Safari
Publik: Utspridd på två våningar, rytmiskt förvirrad, öldrickande och av varierad ålder.
Det symfoniska rockbandet Moon Safari värmer upp besökarna på Folkparken med avancerad vokal och instrumental samstämmighet innan Mando Diaos spelning. Tidigare alster från bandet varvas med smakprov från nya albumet Himlabacken vol. 1, som släpps senare i augusti.
Folkparkens lokal Kronan fylls av Queen-liknande inslag och Gentle Giant-aktiga, instrumentalt lekfulla musiksektioner och tempoväxlingar. Scenbelysningen skiftar i rött, blått, grönt, gult, rosa och turkos. Lika många färger representeras i musiken. Volymen är öronbedövande hög, men tempot på scenen ännu högre. En och annan åhörare försöker bejakande att nicka i takt, men så fort nickandet blivit slentrianmässigt får lyssnaren finna sig i att rytmen ändrats och att musiken antagit helt andra toner än minuten innan.
Simon Åkesson på sång och keyboard imponerar med en röst som går från ondskefull, bombastisk och mäktig till späd, spröd och lättsam inom en sekund och hela bandet körar i olika stämmor sig skickligt igenom de olika ljudrummen som uppstår under konsertens gång.
Stundtals antar musiken jazzens typ av oberäknelighet snarare än rockens hårdare rytmer, med inslag av ragtime-anspelande pianostycken, tonala berg- och dalbanor och tvära instrumentala kast. Men när trummor och tunga riff på elgitarr emellanåt drar igång ackompanjerat av sångare Petter Sandström, råder inga tvivel om att rockmusiken är såväl bas som inramning. Progressiv rock à 70- och 80-talet varvas med poprockiga nyanser som gör helhetsupplevelsen svårdefinierad men spännande.
Kontrasten mot den sävliga, folkliga vismusiken av rockkollegorna i Mando Diao någon timme senare på scenen utanför är överväldigande. Till extranumret ”Constant bloom” samlas hela bandet vid en mikrofon och sjunger a capella, för att en sista gång under kvällen visa på en väldig musikalisk vidd och sångmässig begåvning.