Med fokus på Haydn med Hans Leygraf

För arton år sedan skulle det spelas Mozart i hemstadens lilla orkesterförening. Gäst var Hans Leygraf, som tålmodigt arbetade med musikerna, och även om minnet sviktar vill jag tro att resultatet blev över all förväntan. Det vittnar något om Leygrafs pedagogiska förmågor, och hans ödmjuka inställning till musikens utövare oavsett nivå. Idag, i en ålder av 88 år är han fortfarande turnerande musiker med pedagogiska uppdrag, och han möter Piteås pianostudenter i samband med konserten.

Hans Leygraf är främst känd som Mozartuttolkare, men kvällens program handlar till stora delar om Haydn. Två tidigare sonater, nr 20 i c-moll och nr 30 i A-dur, och två senare verk, Variationer i f-moll och sonat nr 52 i Ess-dur, omringar preludier av Debussy och Chopin.
Teknik handlar inte nödvändigtvis om att kunna spela snabbt, utan att vara uthållig. Hans Leygraf har mycket av styrkan, snabbheten och uthålligheten i behåll, för att inte tala om humorn och tolkningsförmågan i sitt tydliga anslag. En av åldern böjd rygg och yviga vita hårstrån på hjässan verkar inte ha någon som helst negativ inverkan på spelet.

Det ligger en viss tyngd i att exponera Haydns med tiden alltmer utvecklade sonatform, där speciellt hans sista pianosonat visar på fulländad teknik och komplexitet. Men rent spontant tycker jag det blir lite mycket av samma vara. Debussys sex preludier ur Bok 1 från 1910 känns som ett skönt avbrott och här visas också Leygrafs fina hand med en helt annan genre. Drömska danser, segel och vindar formas av det karaktäristiskt impressionistiska tonspråket, och här framträder en annan typ av musikalisk viskositet.

Chopins sex preludier ur opus 28 breddar programmet ytterligare. Särskilt lyser det till i de mer agiterade satserna, innan det åter är dags för Fader Haydn. Och det är märkligt nog här det händer. Under tolv minuters tema med variationer lyfter Hans Leygrafs spel mig någonstans bortom skyarna, dit musiken väl alltid borde föra oss. Det uppstår en märklig, på gränsen till pinsam tystnad, men min upplevelse av tystnaden är vördnad snarare än tveksamhet.
-"Jag spelar ett kort stycke av Mozart, säger han så, det tar bara fem minuter". Och tonerna av Fantasi i d-moll får avsluta kvällen. Vördnad inför mästaren är ordet.