Mando Diao
När Mando Diao framför sina Gustaf Fröding-tolkningar från albumet ”Infruset” i Folkparken under lördagen, skapas en kapsel av vismusik och landsbygdsromantik på den av trädkonturer besmyckade scenen. En kapsel som luckras upp och som publiken får inträda först i slutet av konserten.
De två frontfigurerna Gustaf Norén och Björn Dixgård kliver upp på scen i långa kappor, till en elektronisk version av ”Den självslagne”. Det sprakar om ljudet och teknikern skyndar för att åtgärda problemet. Men sedan får publiken vänta tills det slår gnistor på scenen igen.
Körsångerskan, Björn Dixgårds syster Linnea Dixgård, gestaltar ”älvornas drottning” i en bröllopsliknande klänning och med allvarligt ansiktsuttryck. Samtliga sex musiker på scen tittar antingen ner i sina instrument eller bortom publiken ut i lördagsnatten. Men i det introverta framträdandet tar den musikaliska inlevelsen vid. In i grytan av naturskildringar och hyllningar av den svenska landsbygden kastas Jussi Björlings ”Säv säv susa” och Sven-Ingvars ”Anita”, som återupplivats med dramatiskt pianospel och Linnea Dixgårds ljusa, klara stämma.
Det är något absurt över att se de två frontsångarna, som inte helt har lyckats sudda ut sin rockiga framtoning i kroppsrörelserna, spela upp barnvisan ”Snigelns visa”. Den banala, infantila låttexten följs av osammanhängande men kärleksfulla mellansnack innan publiken, enligt Norén, ska ut till ”öltältens och hembrännets tid”.
De välkända ”Strövtåg från hembygden” och ”En sångarsaga” framförs under jubel av Björn Dixgårds hesa, starka stämma och skapar ett gung i publiken. En av de större liveupplevelserna från ”Infruset”, står nog låten ”Men” för, som i liveversionen piffas upp med elgitarr och munspel. Effekten blir till något ödesmättat och mystiskt, från att i albumversionen vara ganska intetsägande.
Det är först i de två extranumren som publiken släpps in i gemenskapen på scenen. Sångarna tar av sig till barbröstat, rätar på ryggarna och rycker upp en sömndrucken publik med sina hits ”Dance with somebody” och ”Gloria”. Kontrasten är total och åhörarna blir desto mer uppskattande när det äntligen bjuds på lite lördagsröj, där publiken inkluderas med allsång.
Det senaste albumet är lite av en vattendelare. Medan somliga saknar bandets forna stökiga 60-talsrockiga sound, har andra hyllat de eftertänksamma tolkningarna av Frödings dikter. Men knepet att under en timme låta publiken vaggas in för att sedan ruskas om med dansanta dängor från förr verkar framgångsrikt – det dansas och jublas in i det sista bland de 2200 besökare som kommit till Folkparken under lördagskvällen.