Kompisarna gjorde ingen olycklig

Ungefär hela sommaren har jag laddat och med skivorna på repeat har jag gjort tänkbara låtlistor. Soundtracket till mina tonår stod trallpunkarna i DLK för och faktiskt har jag aldrig fått dem ur systemet.
Halvvägs in i giget svär jag därför inombords. Att personliga favoriterna "Hans!" och "Mogen" inte hittat till Piteå kan jag leva med men att både sång och Mart Hällgren, för låtarna så viktiga basgångar, dränks i baskaggemuller är svårare att förlåta.
Trummisen Jouni Haapala, som tjatat ihop en återförening av det sedan 1997 nedlagda bandet, gör ett alldeles strålande, intensivt jobb och kan inte lastas. Istället tittar jag oförstående mot mixplats - DLK fordrar tydlighet och inte bastyngd i Maskinenstil.
Roger Reinstam, iklädd röda solglasögon i duggregnet, är inledningsvis slarvig och stakar sig fram i det allra gottigaste av solon - det melodiska på "Vem behöver nån ..."

Men sen händer något. "Smet", miljödängan från ’90, är lite oväntat den vändpunkt som tänder både DLK, åhörare och kanske även ljudtekniker.
Hela bandet är allmänt tuffa - Mart lite extra tuff i fjällbyxor - och i publiken skymtas en och annan mohikan. Hockeyfrillor är det däremot ont om trots att eufori utbryter även till Radiosportklassikern "Ishockeyfrisyr".
På "Egon" är allsången total och gamla EG-kritiska "Dricka sprit och hålla käften" får mig och publikgrannarna att le saligt.
Tre nya, lovande låtar och sjutton gamla på en timme blir det - ungefär lika många medlemmar som bandet haft genom åren.
Men den här uppsättningen, gärna med en återvändande Sussie Persson, kan väl få bli permanent.

För att parafrasera extranumret "Sagoland": vi kommer att komma ihåg DLK, även om inte alla gator bär deras namn. Men någon gatsnutt kan vi väl offra? Vi ses på Lyckliga kompisars gränd!