Kärlek och självdistans med Thomas Di Leva

I en intervju jag gjorde med tyske hårdrockstjärnan Tobias Sammet för några år sedan mindes han förtjust en flygning mellan Stockholm och Luleå där en svensk artist som såg ut som Jesus fanns ombord på planet. "Om vi störtade hade vi i alla fall med oss någon som kunde rädda våra själar", skrockade han och visst var det Di Leva han hamnat bredvid.
Gävles store son känns ganska trygg att ha med på lördagskvällens flygtur också. På kärlekens vingar tar han oss ut i universum för en stund och lämnar sedan tillbaka oss efter två och en halv timme av kärlek, samhörighet och god underhållning.

Han välkomnar till "en afton med Sveriges mest förbjudne man" och tar avstamp där 2006 års akustiska turné slutade. Den musikaliska filosofin är liknande, men det här kryddas visuellt med brinnande böcker, svävande vattenglas och annat hokus pokus. Framför allt är det en kväll av funderingar och inte minst dialog med publiken.
Förutom sedvanlig fruktstund får han oss att sjunga med, skrika våra innersta önskningar ut i kosmos och till och med plocka upp de plastbitar (körkort, id-kort) som ibland tycks viktigare än vilka vi är och slänga dem på golvet för en stund, men mitt i flummeriet och mässandet om kosmisk gränslöshet och öppning av regnbågsbron finns ett budskap om kärlek, förlåtelse, medmänsklighet och att dela med sig av det man har av hjärtats lust.

Lägg därtill en klädsam självdistans som han visar allt mer av. Oftare än inte fnissar han åt sina egna utläggningar och drar komiska växlar av bilden av sig själv, vad som döljer sig under kaftanen och frågan om vilken planet han kommer ifrån. Di Leva drar sig inte för att bjuda in till spontan dialog med publiken och han väljer att göra större delen av programmet med någorlunda belyst publik för att se vilka han pratar med. Han bjuder till och med in till en frågestund. Känner mig manad att fråga "Pc eller Mac", men hejdar mig. Vill inte förstöra. I stället får vi veta att han tycker att det är fint att få vara irriterad och att det är farligare att stänga inne den typen av känslor, att kläder är någonting han tar på sig när han får främmande, samt att sonen Cosmo numera går i tvåan och har blivit en riktig hacker.

Kvällens mest klockrena händelse är när han högljutt frågar "Ser ni mig? Hör ni mig" och efter de jakande svaren snabbt replikerar "Jag pratar inte med er. Jag pratar med F ... R ... A ..." innan han vevar igång alltid lika starka "Vad är frihet".
Jo, som sagt , han gör musik också. Det slår mig flera gånger hur starkt en del av låtarna sitter i medvetandet och hur lätt det är att på bara små antydningar på akustisk gitarr identifiera "Själens krigare", "Vi får vingar när vi älskar" och "Vem ska jag tro på" (eller för den delen "Miraklet" som snor hela ackordbygget rakt av från "Knocking on heaven’s door").

Ljudet är bra. Di Leva sjunger högt och gällt, klart och rent. Fredrik Blank växlar från små glittrande flageoletter som accenterar pratorna till tuff rockattityd där så krävs. Samspelet med Di Leva bygger mer på sound och attityd än på exakthet i tajming och det är ett väl fungerande tänk.
Om än det - som vanligt - är "Vi har bara varandra" som går hem bäst är det en underbart uppsluppen och energisk "Everyone is Jesus" som lyser starkast.