Järnet glöder igen

Fyra av de sju på Krokodilscenen var med när det begav sig i mitten på 70-talet, så till skillnad från vissa återförenade band den senaste tiden har Norrbottens järn all rätt till namnet. Ändå kallar de sig Svensk järnhantering och behandlar sitt "hårda" material mjukt, det vill säga med akustiska instrument och utan att ge just järnet.

Sångerskan Maria Rosén har ju hörts ett par gånger på Krokodil under 2000-talet men Norrbottens järn har, mig veterligt, inte spelat ihop sedan 1982.
Konstigt då att torget ligger så öde. Hade rätt namn hjälpt till? Har mördande reklam saknats? Var alla i hemstaden Luleå och såg dem i fredags?

Att "allting går igen, som om tiden stått still" kan jag hålla med om. Ted Ströms låtar är alltid aktuella och med referenser till FIB Aktuellt och Frank Zappa kan känslan inte bli annat än tidlös.
Svensk järnhantering har dock inte konserverat sin proggiga gröt.
Den puttrar än, men kanske inte riktigt i samma framstegstakt. "Vaggvisa" är det vackraste och mest innerliga jag hör under lördagen.
Maria Rosén överträffas bara av Nina Persson i coolhet när hon dansar som Marit Bergman och sjunger som Nina Ramsby - eller om det är tvärtom.
Tjim- och tjolåtar som "Dollar-calypso", med mindre lyckad "Söderhavssång" av Flu, och "Diskoplast och sockervadd" kunde gärna strukit på foten för mer av den varan.
Konsertarrangörer i Pite - se till att smida medan Järnet är varmt och få in dem inomhus, där vi även slipper ljudkrockar med ett högljutt tivolis etnopop.
Förresten, släng dig i väggen Sir Blake och kolla in Ted Ströms omslag till "Drömmarnas värld".