Hovmusik för nyktra

1699 fick sig den svenska hovmusiken ett uppsving när en stor trupp franska musiker och underhållare anlände till Stockholm.
Vad detta har med A camp att göra kan man undra.
Svaret är att när Nina Persson skrider in på en Pitescen för första gången gör hon det värdigt som en drottning, långsamt i svindlande höga klackar.
Och första låten är, högst väntat, "Colonias" öppningsspår "The crowning" med textraden "we’re gonna party like it’s 1699".
Dessutom - när det gäller dynamiskt låtbygge och sofistikerade arr som växer för varje lyssning är Persson, maken Nathan Larson och alltid lika välklädda Niclas Frisk kungliga hovleverantörer.

A camp, mycket mer av ett band nu än 2001, står för massor av välljud i detaljerna men är ju ingen rock ’n roll-orkester som golvar oss med rallarsvingar.
Nykterhet och klarvakna öron är att rekommendera för största möjliga njutning.
Om detta är en del av förklaringen till att förvånansvärt få hittat till spelningen låter jag vara osagt.
Basspelet på "Angel of sadness" är en av de ovan nämnda detaljerna, med klassiska Nathan Larsonposer. (Läs: böjda knän, basen mot skyn och svår blick). Niclas Frisks smakfulla licks på "Chinatown" går på samma konto. Ninas allt kraftfullare röst och mognare vibrato kan väl knappast kallas för detalj men det uppskattas storligen.
"I can buy you" är fortfarande den uppenbara publikfavoriten.

Enda invändningen jag har är att det spelas lite "safe". Det är i stort sett albumversioner som gäller, förutom att Nicolai Dunger ersätts med Veronica Maggio på underbara duetten "Golden teeth and silver medals".
Att Nina Persson kan hålla sig stående när hon, fortfarande högklackad, på ett ben vrider sig runt mickstativet är också värt en bonuspoäng.
Men hon var ju isprinsessa en gång i tiden. Numera är titeln "drottning av eleganspopen." Så jag bugar mig.