Gungande vuxendagis när Bowie hyllades

Stor, dyr och välljudande. Lördagskvällens hyllningskonsert till David Bowie blev en generös tillställning som gav folket vad folket ville ha, ett mingelvänligt rockpartaj som stundtals förvandlar Norrmalmia till ett gungande vuxendagis.

Musiken får tala för sig själv och det räcker så bra. Produktionen med stor scen, läckra bildprojektioner, bra ljus och ljud samt en kul liten förfilm ger ett gediget intryck. Bowie måste vara den ultimata artisten för den här typen av temakonsert. Pianopop, blåögd soul, boogierock, funk, glamrock ... Det blir aldrig enformigt och varenda låt är en klassiker från en epok när Bowie åstadkom sådana.

Ett av mitt livs största musikminnen är när brorsan skulle köpa sin första stereo. Det hade plockats lingon för att finansiera och där stod vi på gamla Beliva på Storgatan för en provlyssning. "Spela den där med Bowie" (uttalat Bao-i, förstås), löd min brors uppmaning. Vinyl-sjuan med MCAs regnbågsetikett snurrade igång och jag gissade på 33 varv när artistens "See these eyes so green ..." nådde mina öron. Året var 1982. Jag hade precis lärt mig stava till rockmusik och här kom en hel liten rockopera med imaginära eldkastare emot mig. Gåshud.
Och kanske får Francis Goossens kalla sig Francis Goosebumps i fortsättningen. Tolkningen av nämnda låt ("Putting out fire") blir nämligen en riktig rysare. Med myndig, fyllig stämma gör han allt rätt och uppbackad av stilriktiga pukfills och körtjejerna Anna Wedin och Maria Juuso i högform är det ett starkt ögonblick. Förmodligen undrar övriga 699 i publiken varför vi inte fått höra en av Piteås mesta trubadurer i så här stora sammanhang tidigare. Den mörkaste hästen är den som springer snabbast den här kvällen. Kanon.
Överlag är "rollbesättningen" mycket bra. Det är rätt röst till rätt låt. Typecasting heter det på filmspråk.

Peter Eliasson, känns ungefär lika ung som, säg, 1982. Även i hans fall känns det som en sångare som vi borde ha hört mycket mer av genom åren. "Space Oddity" är en vacker stund, med cool nedräkning från Gunnar Sundström bakom orgeln. Bra insatser gör även David Myhr (detaljrikedomen i "Young americans" ... Yeah!) och Micke Thurfjell (i en farlig boogiesvängande "Diamond Dogs"). För att inte nämna Stefan Tjerngren som är kusligt nära förlagan i en klockren "Ziggy Stardust".
Programlängd och låtval är väl närmast perfekt. Minus i kanten dock för "The Jean Genie" som känns lite för tradrockig och inledande "Rebel rebel" som är blek och stelbent.

Ett gediget band på totalt elva personer tar hand om oss på ett behagligt sätt. Det låter verkligen bra och ordet arenarock räcker långt för att beskriva en slags grundattityd.
En trummis som ställer sig upp både under och mellan låtarna måste man förstås älska. Mats "Pyschan" Lundberg, var en stor trumhjälte för mig när jag växte upp och han är än idag en mäktig upplevelse med diktatoriskt grundsväng, rätt kryddning och en idé om att underhålla till sista bänkraden. Tillsammans med likaledes smakfulle Folke Wiklund på bas och unga fyndet Jonna Löfgren på percussion utgör han en stadig grund för den här tillställningen.

Finalen skäms inte för sig. "Life on Mars", en av världens bästa låtar (från ett av världens bästa album, "Hunky Dory") behandlas med värdig gällhet av David Myhr innan alla briserar gemensamt i "Heroes", en grande finale som heter duga. Sångarna slår knut på sig själva och bandet låter numret växa från suggestivt smyg till mäktigt allstarnummer där Norrmalmia plötsligt känns som ett Mini-Wembley.
En helgjuten kväll som det kommer att pratas länge om. "Alla var där", hör jag det sägas. Rolling Stones-tema nästa år?