Han har det fortfarande. Den 70-årige rocklegendaren som körde sina karaktäristiska scenmoves långt innan jag var påtänkt. Han som har kallats kungen av svensk rock n’ roll släppte den första studioinspelade rockplattan på nio år i november i fjol, och verkar inte ha några planer på att tagga ner. Det är förstås Jerry Williams jag talar om, eller Erik Fernström som han egentligen heter.
Medelåldern på Nattivalområdet under lördagskvällen har höjts markant sedan fredagen när det var Brolle som agerade dragplåster. Min gamla lärare, en bekant från ett tidigare jobb - folk som varit vuxna sedan jag var barn står sida vid sida med en yngre publik, dem som kanske bara hört klassikerna: "Did I tell you", "I can jive" och så vidare. Samtliga med förväntansfulla plirande blickar mot scenen. I kanariegul skinnjacka och svarta boots glider han fram till kanten av scenen, precis som jag antar att han alltid gjort genom sin 50-åriga karriär, och tar emot publikens jubel. Det är mysigt och känns tryggt och det vore oförskämt att orda om själva insatsen.
Gunget i knäna finns kvar, om än han kanske inte tar ut svängarna precis lika vitt som han skulle ha gjort för 30 år sedan. Rösten är prickfri och precis så där rockhes som man minns honom. Och som för att övertyga alla som inte trott på en comeback på scenen för Williams, drar han iväg en av de nya låtarna "The shape I’m in." Något som jag skulle vilja likna med ett statement - här är jag, 70 år och i toppform. Bam! Men det blir ändå något gubbigt över hela tillställningen. Gubbfräscht, kanske man kan säga; kostymklädda bandmedlemmar står statiskt på sina platser och tutar i trumpeter, saxofoner och tromboner, bortsett från enstaka solon där Williams rockar med som aldrig förr. Känns lite för styvt och uppstyrt för att vara kungen av rock n’ roll. Jag hade önskat en mer okammad Jerry Williams, med ännu mer jävlar anamma. Kvällens favoriter - "Did I tell you" och "I can jive".