Glitter och guld

Glimrande snö, en ensam kyrkklocka slår och Jan Sandströms drömlika arrangemang på Praetorius "Det är en ros" klingar ut i salen. Så börjar Musikhögskolans julkonsert som avslutar terminen och även är det sista kortet i Barbara Hendricks Carte Blanche-serie. Scenen är full av musiker och i mitten på en upphöjd kub ska snart kvällens huvudakt göra entré, iklädd guld från topp till tå.

Men först ska kören sopa vägen ren med glada toner ur Händels Messias; "For unto us a child is born". Barbaras uppenbarelse är mäktig när hon sjunger arian "Come unto him" ur samma verk. Som centralfigur och med den pondus som utmärker en operastjärna är det kanske inte så konstigt. Barbara är en genomcool lady som vet hur man intar en scen. Men var är texten? Den ligger placerad så långt bak och dold i ett rejält vibrato att jag har svårt att höra vilket språk det rör sig om. Det är ingen nyhet, och vibrato hos operasångare är ett delikat ämne att ge sej på. Mest text och minst vibrato ges i de två negro spirituals "Sweet little Jesus boy" och "Go tell it on the mountain" som Barbara framför helt solo utan ackompanjemang. En rivig gospelpianist på den sistnämnda hade dock inte suttit fel.

Hela konserten hamnar, inte oväntat, någonstans i en trygg musikhögskoleton, professionellt framförd och kanske lite tråkig. I orkestern råder snart inflation på klockspelsinsatser och annat filmiskt julglitter, men det finns också några akter som sticker ut mer än andra. Manskören Maskulint Oväsen upprepar fjolårets succé, och inte minst förgyller barnkören föreställningen. De hade gott fått sjunga en egen vers på "Nu tändas tusen juleljus"! "Stilla natt" kammar hem snyggaste arrangemang, och inte någonstans kan jag betvivla julens närvaro när Susanna Lindmark ord- och tonsäkert ledsagar publiken mellan numren.
Som Artist in Residence under 2008 har Barbara Hendricks bjudit sin publik en minst sagt färgstark och varierad kompott. Nationalromantik, jazz, negro spirituals och kammarmusik för att nämna några genrer. Hon har skött sin uppgift väl, och visat engagemang för Piteå som musikscen på ett värdigt och mångt mycket mer inspirerande sätt än sin föregångare Wei Wei, som i stort sett kom, sågs och stack. Jag tror inte Acusticum kunde ha gjort ett bättre val än att låta denna enastående personlighet få husera och till fullo utnyttja de tekniska resurser som finns inom de fyra väggarna. Jag tycker det är roligt att hon dessutom tar sig an skolans musikstudenter under sin sista konsert. Men det ska också bli spännande att se vem som kommer efterträda henne. Vi får hoppas att ett gott jullov gör sitt för valberedningen ...