Jazz i Piteå, Kårhuset
Det är de stora jazzhjältarna som är ledstjärnan denna fredagskväll på Kårhuset. Sångerskan Margareta Bengtson och trumpetaren Peter Asplund har många gemensamma förebilder och efter öppningsnumret "Somewhere over the rainbow" förklarar de på sitt enkla och lediga sätt vad kvällens konsert har att erbjuda: Jazzstandards från USA och Europa och "lite eget".
Och de håller vad de lovar, det blir en kväll med allt från Leonard Bernstein till Hasse å Tage. Med sig på scenen har de Adam Forkelid, piano, Hans Andersson, bas och Johan Löfcrantz Ramsay, trummor.
Margareta Bengtson var innan sin solokarriär med i The Real Group. Hon har en klar röst som rör sig i det övre registret och liknar Alice Babs, även stilmässigt. Hennes stämma är så ljus och stark att hon kan använda rösten som ett instrument som spelar samman med trumpeten i en ordlös sång, ett musikaliskt grepp som återkommer under kvällen. Själv föredrar jag det lite mera dämpade, den melankoliska "Once upon a summertime" gör hon verkligen rättvisa och mest personlig blir hon i den egenkomponerade "Leaving London, seeing Stockholm".
Peter Asplund är en av Sveriges främsta jazztrumpetare, han har spelat mycket med Bo Kaspers, och utan att vara någon jazzkännare kan jag tycka att det finns lite Miles Davis där, både kraftfullt och finstämt spel. Han bjuder på sig själv och berättar att han nu även börjat sjunga och att han gärna väljer en rolig text för att dölja sina fel och brister. Rösten håller hur bra som helst visar det sig när han framför "Take a letter Miss Jones". Hans bästa i kväll är "Le grand Michel", ett pampigt stycke som han har skrivit till Michel Legrands 80-årsdag, i februari nästa år.
Personligen gillar jag mest den "svenska" delen av programmet med till exempel Tage Danielssons "När Charlie är född" och "Siv Larssons dagbok". Melodier som känns så väldigt svenska för oss men som egentligen är kända jazzlåtar med svenska texter.
Framträdandet känns på det hela taget personligt, de är båda bra på att skapa en gemytlig vardagsrumskänsla och i mellanpratet får jag mig en historielektion i jazz vilket också känns helt okej.