Gammal är äldst på bred musikfestival

Ett hus fullt av jazz i dagarna tre. Inte ett tyst hörn så långt örat kan nå. Ungefär så drabbar mig Kulturens Hus denna festivalfredag när jag hastar genom entrén. Från kaféets högtalare strömmar klagosång och bakom ett ensamt Rhodes skymtar Kaja Bremnes. Norges motsvarighet till Frida Hyvönen, antecknar jag i minnet. Bättre pianist men samma nattsvarta umedesperata uttryck. Inte min påse just i dag.

Det bär raskt vidare in i Lilla Salen där JazzKamikaze snart gör entré. Ryktet har viskat om ett band som blandar jazz med rockinfluenser och funk och skapat ett helt nytt sound. Och det börjar storslaget med mullrande synthackord och spelande ljuskäglor.
Positioner intagna, och så rumlar det igång med turbojazzmetal man aldrig kunnat drömma om. Jag tror inte heller jag tidigare sett någon hålla sin kontra lägre än Per Gessle nånsin släpat sin gitarr, men nog avslöjas musikernas kompetens ganska snabbt. Skramligt javisst, men en jazztrummis spelstil kan aldrig se annat än skolad ut.

Posera är dom bra på, och inte tu tal om att låtmaterialet bygger på en typ av tonalitet som tilltalar svartrockaren i mig. Det är befriande med musiker som vågar röra sej på scen, och jag köper showkonceptet den förstas halvtimman. Men i takt med att publiken värms upp tycker jag att bandet sjunker mer och mer. Nirvanas kioskvältande Smells Like Teen Spirit hade kunnat göras roligare, och när det plötsligt kommer sång in i bilden blir hela jag ett frågetecken. Möjligtvis kunde detta (fett proddat) funka på skiva och till film, men live spelar de långt under sin kreativa och spelmässiga förmåga. Ljudet är kasst och gör inte bandet rättvisa, men också konceptet att arbeta sig från ett gediget hantverk till Yanni-doftande arenasvulst får det att vända sig i magen på mig.

Desto mer upplyftande känns det att från detta sätta sig i stora salen och serveras hederlig gammaldags standardjazz med storband och vokalissa. Kansasdottern Deborah Brown gör storstilt entré i tjugotalsinspirerad stass, och bjuder allt man kan önska sig av ett parant jazzfruntimmer.
Jag anar många års hårt arbete bakom denna lättillgängliga men samtidigt vokalekvilibristiska konstart, och uppbackningen av Norrbotten Big Band är inte dålig den heller. Det klingar alltigenom bra, och inte för en stund önskar jag mig någon annan stans än att vara än just här och nu. Frågan om varför är inte oviktig i sammanhanget. Hur kan en aldrig så uttjatad Real Book kännas mer välkomnande än progressiv jazzmetal för mig som själv är barn av kommersialismens guldålder? Svaret tror jag ligger i den raka kommunikationen. Deborah Brown sjunger rätt upp och ner, utan poser och konstlade uttryck. Hon är ett med sin musik och därmed ett med publiken.
Ba-bwe-ba, ba-bu-bah har sällan låtit bättre. Och Akropolis känns betryggande avlägset.